Debatt: Den romantiserade bilden av idrottsläraryrket stämmer inte

Att vara idrottslärare är för många en dröm – möjligheten att kombinera en passion för fysisk aktivitet med att inspirera unga människor till en hälsosam livsstil är lockande. Men bakom de svettiga gympasalarna och de glada ropen från fotbollsplanen döljer sig en vardag som för många idrottslärare har blivit allt mer komplex, utmanande och ibland rentav ohållbar, skriver debattören.

I denna debattartikel ska jag undersöka varför idrottslärarens drömjobb i många fall förvandlats till en mardröm. Genom att belysa organisatoriska utmaningar, bristande resurser, förändrade samhällsförväntningar och elevernas nya behov, vill jag väcka en diskussion om vilka förändringar som behövs för att säkerställa en hållbar och meningsfull arbetsmiljö för Sveriges idrottslärare.

Den romantiserade bilden av idrottsläraren

När vi föreställer oss idrottsläraren ser vi ofta en entusiastisk person i träningskläder som peppar elever, leder kreativa aktiviteter och sprider energi. Idrottsundervisningen förknippas med glädje, gemenskap och fysisk aktivitet – en paus från klassrummets stillasittande.

För många blivande lärare är just detta den lockande visionen. De vill vara förebilder som får unga att röra på sig, hitta glädjen i fysisk aktivitet och skapa sunda vanor för livet. De söker också en dynamisk arbetsmiljö där varje dag är unik. Men verkligheten för dagens idrottslärare är betydligt mer nyanserad – och inte sällan kantad av hinder som omöjliggör denna idealbild.

Fysisk aktivitet i ett samhälle av stillasittande

Samhället har förändrats radikalt under de senaste decennierna. Dagens barn och ungdomar tillbringar allt mer tid stillasittande framför skärmar, och detta påverkar både deras fysiska och psykiska hälsa. Studier visar att konditionen hos svenska skolbarn har sjunkit drastiskt de senaste 20 åren, och att övervikt och fetma ökar.

Detta ställer idrottslärarna inför nya utmaningar. Istället för att enbart behöva planera roliga och utmanande aktiviteter, måste de nu också hantera elever som saknar grundläggande motorik eller motivation att delta. För vissa lärare känns det som att undervisa i ett konstant motlut – att försöka kompensera för ett samhälle som blivit allt mer passivt.

Bristande resurser och överfulla scheman

En av de största utmaningarna för idrottslärare idag är resursbristen. Många skolor har för små gympasalar, otillräckligt med utrustning och scheman som inte ger utrymme för tillräcklig fysisk aktivitet. Samtidigt förväntas lärare leverera kvalitativ undervisning, ofta till stora grupper av elever med vitt skilda behov.

Idrottsläraren måste jonglera mellan att få de mest entusiastiska idrottstalangerna att utmanas, samtidigt som de inkluderar de elever som helst vill undvika att delta. Att göra detta med begränsade resurser och tid är en balansgång som få skulle klara av utan att känna sig överväldigade.

Den ökade administrativa bördan

En aspekt av läraryrket som många kanske inte tänker på är den administrativa bördan – och för idrottslärare är detta inget undantag. Dokumentation av elevers utveckling, säkerhetsrutiner, riskbedömningar och kravet på att anpassa undervisningen till läroplanens kunskapskrav gör att den tid som skulle kunna ägnas åt att planera roliga lektioner istället går åt till pappersarbete.

För många idrottslärare innebär detta att deras passion för undervisning och fysisk aktivitet urholkas av en ständig känsla av att inte räcka till. I skrivande stund är jag även mentor till 17 stycken elever.

Förändrade förväntningar från elever och föräldrar

Idrott och hälsa har alltid varit ett ämne som väcker starka känslor. Vissa elever älskar idrotten, medan andra ser den som en källa till ångest. I en tid där kroppspositivitet, inkludering och psykisk hälsa är högaktuella frågor ställs idrottslärarna inför krav att balansera prestation och välmående på ett sätt som inte alltid är lätt.

Elever kan känna sig utsatta i omklädningsrummen, pressade att prestera på lektionerna eller obekväma med sin kropp. Samtidigt har föräldrarna också starka åsikter – vissa kräver högre krav och tuffare träning, medan andra vill att idrotten ska vara helt fri från tävlingsmoment.

Detta skapar en situation där idrottsläraren ofta befinner sig i kläm mellan olika förväntningar, utan tydliga riktlinjer för hur dessa ska balanseras.

Psykisk ohälsa bland idrottslärare

Den sammantagna effekten av de utmaningar som beskrivits ovan är en ökad risk för utbrändhet bland idrottslärare. Enligt rapporter från fackförbund är arbetsrelaterad stress och psykisk ohälsa ett växande problem inom läraryrket som helhet, och idrottslärare är inget undantag.

Det paradoxala är att idrottslärare, som ska vara förebilder för hälsa och välmående, ofta själva har svårt att upprätthålla en sund balans mellan arbete och privatliv. Detta är en varningssignal som inte får ignoreras.

Vad kan göras?

Trots de utmaningar som beskrivits finns det lösningar som skulle kunna förbättra idrottslärarnas vardag och göra deras arbete mer hållbart. Här är några förslag:

• Ökade resurser

Investeringar i bättre idrottsanläggningar, fler lärare per elev och mer tid för fysisk aktivitet i skolschemat skulle göra det möjligt för idrottslärare att bedriva en undervisning av hög kvalitet.

• Minskad administrativ börda

Genom att förenkla dokumentationskraven och ge stöd i form av administrativa resurser kan idrottslärarna fokusera på det som verkligen spelar roll – elevernas lärande och utveckling.

• Fortbildning och stöd

Idrottslärare behöver kontinuerlig fortbildning för att möta de förändrade krav som dagens samhälle ställer. Samtidigt behöver de tillgång till kollegialt stöd och verktyg för att hantera stress och arbetsbelastning.

• Främjande av inkludering och trygghet

Genom att arbeta aktivt med inkludering, kroppslig integritet och psykisk hälsa kan idrottsämnet bli en trygg plats för alla elever. Detta kräver dock att lärarna får rätt verktyg och stöd från skolledningen.

Slutsats: Från mardröm tillbaka till dröm

Idrottsläraryrket är i grunden ett fantastiskt arbete med potential att förändra liv. Men för att denna potential ska kunna realiseras krävs det att vi tar de utmaningar som lärarna möter på allvar.

Genom att investera i resurser, stöd och förändrade strukturer kan vi återigen göra idrottsläraryrket till det drömjobb som så många drömmer om – och samtidigt ge våra elever den bästa möjliga starten på ett aktivt och hälsosamt liv.

Låt oss börja den förändringen idag.

Jonas Qvist, legitimerad idrottslärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren

LÄS ÄVEN

Debatt: Vi idrottslärare blir slängda under bussen

Debatt: Bristen på badvakter skapar problem för idrottslärare

Komplexa religionsfrågor landar i knäet på idrottslärare

Idrottslärare har fått nog av forskarnas ensidiga fokus