Debatt: Bristen på badvakter skapar problem för idrottslärare

Jag har alltid haft simningen i ”mina ådror”. Jag föddes in i simningen. Jag var tävlingssimmare när jag var yngre och när jag på grund av studier inte längre hade tid att satsa all den tid som krävdes blev jag simtränare. Jag fick även möjligheten att utbilda mig till simtränare tack vare de simklubbar jag arbetade inom.  

Som ung simmare, som snart skulle ta studenten och hade siktet mot lärarutbildningen, insåg jag att jag behövde ett sommarjobb för att kunna försörja mig under tiden jag inte fick studiebidrag.

Personalen på den lokala kommunala simhallen såg det som ett plus att man tidigare varit simmare. Man hade erfarenhet av vatten och kände till lokalerna (som man tillbringat åtskilliga timmar i). Så jag lyckades efter min gymnasieexamen få arbete som badvakt och simlärare under jul- och sommarledigheterna när jag studerade till lärare. Vi fick även möjligheten att bli utbildade inom livräddning och sjukvård. För badbevakande personal var reglerna enkla: man fick aldrig lämna uppsikten över bassängen. Aldrig någonsin!! Behövde man gå på toaletten fick man ringa för att få avlösning. Detta skapade ett tryggt bad för kunderna.

Obekvämt när alla tittar på

När jag var klar med mina studier, försörjde jag mig som lärarvikarie på studieorten. För att dryga ut kassan tog jag även timanställning vid simhallen i samma stad. Detta var inte en kommunal facilitet, utan en privatägd simhall. Det blev lite ”kulturkrock” när arbetsledarna förutsatte att man utförde städuppgifter samtidigt som man bevakade badet. Detta var något jag inte uppskattade! Jag ifrågasatte detta, men arbetsledarna hänvisade till simhallskedjans motto ”att kunderna badar under eget ansvar”.

Efter att ha blandat timvikariat, som badvakt, med timvikariat inom skolan fick jag slutligen anställning i en annan kommun som lärare i idrott och hälsa på heltid. 
När vi var i simhallen för simundervisning och simtest, så var ofta flera andra skolor där samtidigt och genomförde samma undervisning. Något jag då la märke till var hur de utförde testen. 

Oftast var det ett par elever som var i vattnet samtidigt medan lärarna gick längs kanten. När eleverna var klara så var det några andra elevers tur. Man kunde se på en del elevers kroppsspråk hur obekväma de var att hoppa i och utföra testet, medan resten av klassen stod vid kanten och tittade på. Problemet var att de skolorna inte hade tillräckligt med personal för att utföra testet eller simundervisningen. Oftast var där bara ett par lärare i idrott och hälsa. Simhallen hade ju badvakter, men de var i regel upptagna med att utföra andra sysslor, istället för att bevaka skolklasserna.

Simtestet kan för många elever vara ett moment av ångest, då man ska visa upp sig i badkläder inför andra elever. Är man dessutom en ”svag” simmare så kan detta vara pinsamt, särskilt om klasskamraterna tittar på. 

Två saker sticker ut

Jag skrev en uppsats ”Kan du simma? - Ur ett skolperspektiv”, där jag intervjuade lärare i idrott och hälsa, samt simlärare. Målet var att undersöka eventuella utmaningar och hinder som lärare inom idrott och hälsa står inför vid momentet simning.

Två saker som ”stack ut” i min undersökning var ”bristen på säkerhet i simhallen” samt ”bristen på resurser”.  

Flera lärare i idrott och hälsa upplevde att det rådde bristande säkerhet i simhallen. Detta kan relateras till en kostnadsfråga för simhallen. I vissa fall hade även badpersonalen en negativ inställning till att skolor kom med elever som simmade. I och med detta var lärarna i idrott och hälsa tvungna att vidta åtgärder, såsom att be vårdnadshavare att komma med, samt att be skolledningen om ytterligare resurser i form av personal. 

Det andra som stack ut var att det var brist på resurser. Ett par lärare i idrott och hälsa angav att de hade behövt vara helt ensamma vid simtestet. Exkluderande simtester, där vissa elever känner sig utsatta och uttittade, tror jag därför är en tydlig konsekvens av att samtidigt som säkerhetskraven ökar så lyser badvakterna med sin frånvaro. 

Många lärare i idrott och hälsa hade känt en stor trygghet med att ha en badvakt vid sidan av bassängen, för att säkerställa säkerheten. Badvakterna är ju experter på livräddning, även om livräddning även ingår i idrottslärarutbildningen. En konsekvens av att badvakter ofta saknas är att läraren i idrott och hälsa inte vill ”tumma på” säkerheten. De prioriterar säkerhet före känslan av obehag för vissa elever, då de tvingas utföra ett simtest när alla klasskamrater tittar på.

Per Stiller, idrottslärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren

LÄS ÄVEN

Debatt: Vi idrottslärare blir slängda under bussen

Idrottslärare har fått nog av forskarnas ensidiga fokus

Debatt: Vi idrottsforskare är inte ett eget släkte

Så får man in teorin i praktiken i idrott

Sarkisian: Idrottslärare har en avgörande roll för elevernas framtid

Idrottsläraren om flickornas kraftigt försämrade betyg