Debatt: Bildämnet kvävs ihjäl i skolan

När jag studerade på Konstfack blev det tydligt för mig att bildämnet var viktigt. Lärarna var samhällsengagerade och visade med övertygelse hur bilden formar mening i olika medieflöden. De lyfte fram bildens kraft – hur den används i reklam, propaganda och informationsspridning. För mig öppnades ett fönster: här fanns ett ämne som inte bara handlade om teknik och uttryck, utan om hur vi förstår världen.

Särskilt bildanalysen grep tag i mig. Reklamens strategier speglar propagandans, och bilden spelar en avgörande roll i båda. I takt med att samtalsklimat och världsuppfattningar i allt högre grad påverkas av visuella uttryck växer också behovet av bildmedvetenhet – inte minst i skolan.

Verkligheten krockar med utbildningen

På Konstfack introducerades jag även för forskning om kreativa lärprocesser och hur konst kan stimulera både inlärning och kritiskt tänkande. Jag fascinerades av tanken att kreativitet och bildskapande inte står i motsats till kunskap, utan tvärtom kan stärka den. Bildämnet rymmer både kulturarv, kreativitet och kognitiva färdigheter – och borde vara centralt i skolan.

Men sedan jag började arbeta i grundskolan för omkring tio år sedan, har jag upplevt något helt annat.

Det bildämne jag mötte i utbildningen, som ett ämne med samhällsrelevans och analytisk potential, existerar inte i praktiken. Undervisningen reduceras ofta till tekniskt skapande – vilket jag förvisso också uppskattar – men de mer samhällsanalytiska och reflekterande aspekterna får sällan plats. Det är inte av ointresse, utan av tidsbrist, stress och en strukturell underprioritering.

Bildlärare avfärdas som ”förvirrade”

Jag har kämpat för att försvara bildämnets relevans inför kollegor och skolledning, ofta med viss framgång. Men det har skett på bekostnad av min egen energi. Som bildlärare i grundskolan förväntas man hantera stora elevgrupper, bygga upp undervisningen från grunden utan kurslitteratur, och samtidigt vara en länk mellan elever, vårdnadshavare, ledning och myndigheter. Bildämnet ges ofta bara en timme i veckan, vilket gör det svårt att hinna med något annat än det praktiska. Elever glömmer lätt vad vi gjorde veckan innan, och mer djupgående arbeten blir svåra att genomföra.

Det mest sorgliga är inte tidsbristen i sig, utan att den långsamt påverkar ens pedagogiska identitet. Jag har sett flera bildlärare marginaliseras, ibland avfärdade som ”förvirrade” av kollegiet, när det i själva verket handlar om att de försöker bedriva ett ämne som saknar strukturellt stöd.

Gömmer sig bakom klichéer

Under de senaste åren har jag också märkt en tydlig trend: skolledares intresse för kulturämnen minskar. Kärnämnena ges alltmer utrymme, medan ämnen som bild marginaliseras. Också bland de som påstår sig värdera kultur i skolan upplever jag ofta en vag och flummig syn på vad kultur innebär och varför den är viktig. Det blir en kliché, ett sätt att framstå som ”kulturell”, snarare än en verklig förståelse för bildämnets potential.

Jag tror fortfarande på bildämnet. Jag tror på det som ett allmänbildande, ämnesöverskridande fält som kan stärka elevernas förståelse för både samhället och sig själva. Men vi måste börja prata om villkoren. Vi måste sluta låtsas att bildämnet har en självklar plats i skolan – och börja arbeta för att det faktiskt får det.

För det växer. Bildsamhället. Det strömmar över oss varje dag. Och just därför kan vi inte låta bildämnet krympa.

Samuel Nilsson, bildlärare på Kumla skola

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Ämnesläraren

LÄS ÄVEN

Här manifesterar de bildens viktiga roll i samhället

Så möblerade hon bort stöket i bildsalen

Debatt: Glöm inte att våra händer är en förlängning av hjärnan

Kritik när musik och bild bara växer på lågstadiet

Så lyfter elever i bild med genomtänkt återkoppling

Bildläraren: Bättre arbetsvillkor i gruvan än i många klassrum