Här når kulturskolan helt nya elevgrupper

Kan alla börja med att plocka upp sin stråke? Bra! Och så lägger ni upp fiolen på axeln, säger fiolläraren Görel Gårsjö.

Hon står nedanför scenkanten i Centrumskolans aula. Framför henne, prydligt uppställda på rad, böjer sig åtta lågstadie­tjejer ned för att ta upp sina instrument från golvet.

– Vi ska värma upp med en favoritlåt, ”Sara gungar”. Den kan ju ni superfint, fortsätter Görel Gårsjö.

På scenen sprider sig ett glatt men lågmält ”jaaa” när bakgrundsmusiken strömmar ut i salen.

Medan Görel Gårsjö spelar med och ropar ut instruktioner – ”ekorren först och sen apan” – går Stina Paul runt bland eleverna och hjälper dem med stråktag och fingergrepp.

De två fiollärarna har jobbat på kultur­skolan i Växjö i snart 40 år och har undervisat nybörjargrupper tillsammans i Araby sedan kulturskolan flyttade in på Centrumskolan 2017.

Då, när Studio 17 startades, hade kulturskolan bara fem inskrivna elever i hela Araby – en stadsdel som polisen klassat som utsatt. I områdets kommunala F–6-skola har få barn föräldrar med svenska som modersmål. Och även om det bara är en tiominuters promenad till kulturskolan i centrum visste barnen här inte ens om att den fanns.

Enormt gensvar på fiolinbjudan

Det var utgångsläget när Görel Gårsjö och Stina Paul klev in i skolans aula för första gången. Upplägget då var det samma som nu: kulturskolans lärare ger termins­kurser avgiftsfritt, på plats på skolan, vid skoldagens slut.

Gensvaret när inbjudan till den första fiollektionen gick ut var enormt, berättar Stina Paul.

– Det var 104 elever som anmälde sig direkt. Vi tänkte att många av dem skulle hoppa av, men vi hade kvar ett stort gäng, 40–50 elever, det läsåret. Det var en utmaning, säger hon.

Fiollärarna insåg snabbt att det krävdes struktur och disciplin för att undervisningen skulle fungera.

Eleverna ställdes i raka led utanför aulans dörr och på utmärkta platser på scenen. På lektionerna fick de nästintill övertydliga instruktioner och stråkar plockades bort omedelbart om en elev blev stökig.

– Det är jättefina barn här men i början var de helvilda, så vi fick ha rätt hård disciplin. De är ivriga och direkta. De vill in och göra, inte stå och vänta, säger Stina Paul.

I dag är Studio 17:s verksamhet välkänd och etablerad på skolan. Flera av barnen i årets fiolkull har sett äldre syskon spela och vet vad som gäller, berättar Görel Gårsjö.

– Nu är det inte stökigt längre, men arbetet är fortfarande mycket mer oförutsägbart än i vanliga kulturskolan. Det är ett jätteroligt jobb, men det ställer andra krav på oss som lärare, säger hon.

Utmanande jobb – men det ger också energi

Utmaningarna är flera: lärarna har mindre föräldrakontakt och mer kringarbete. Administrationen är tyngre och tjatet ständigt återkommande. Lappar måste lämnas in, tider ska hållas och fioler får inte glömmas kvar hemma.

Trots det har Görel Gårsjö och Stina Paul aldrig ångrat sitt val att jobba med Studio 17.

– Det tar energi, men det ger också energi. Att man själv tycker att det är kul och att man jobbar tillsammans med någon som delar den känslan är väldigt viktigt för mig, säger Stina Paul.

Att ingen lärare tvingas in i Studio 17, utan väljer att vara med, är nödvändigt för att verksamheten ska fungera, menar Hans Parment.

Han var med och startade Studio 17 som i dag finns på fyra skolor – inte bara i socioekonomiskt utsatta stadsdelar utan även i glesbygd.

Precis som på många andra kulturskolor var elever från de här områdena tidigare underrepresenterade i Växjö. Så är det inte längre, konstaterar Hans Parment.

– Ett skäl till att arbetet har blivit så framgångsrikt tror jag är att vi har lärare från kulturskolan som brinner för detta och att de får full uppbackning av lärarna och skolorna som vi kommer till, säger Hans Parment.

Som samordnare på Studio 17 har han arbetat tätt med personal på grundskolorna för att se till att praktiska saker som scheman, bokning av salar och förvaring av instrument fungerar.

Att skolorna också avsätter tid och resurser för samarbetet är avgörande, anser Lisa Andersson och Emil Nordén, som är huvudansvariga för Studio 17.

– Det behövs koordinatorer som kan ordna med allt runt omkring, så att arbetet blir så friktionsfritt som möjligt för pedagogerna. Har man inte skolan med sig i det arbetet blir det tungt, säger Lisa Andersson.

En ”för alltid”-verksamhet som ska växa

I dag ser både kulturskolan och grundskolorna, men också kommunens beslutsfattare, stora vinster med samarbetet.

I kommunens utvärdering slår man fast att Studio 17 har nått fler än 1 000 barn som med stor sannolikhet annars aldrig hade deltagit i kulturskolans undervisning.

Verksamheten anses ha haft ”tydliga integrerande effekter” och gjort skillnad för elevernas språk- och historieintresse, självförtroende och känsla av samhörighet.

Inför 2024 beslutade kommunen att gå in och finansiera Studio 17, som tidigare drivits med stöd av Statens kulturråd. Verksamheten ska kunna fortsätta växa och bli permanent.

Att Studio 17 inte blir ett i raden av projekt, som startas och läggs ned i ett utsatt område, utan ses som en ”för alltid”– verksamhet är viktigt både för eleverna och lärarna, menar Emil Nordén.

– Det här är inte en tillfällig prova på-verksamhet, utan det här är på riktigt. Vi ger en utbildning som man anmäler sig till. Den är gratis, men man betalar med sitt engagemang, säger Emil Nordén. 

På fiollektionerna ser Görel Gårsjö och Stina Paul att eleverna utvecklas under terminen, även om framstegen inte är de samma som på den vanliga kulturskolan.

– Vi tycker att de lär sig jättemycket, utifrån deras startläge. Men som lärare tror jag att det är bra att inte gå in med för höga progressionstankar i början. Bara det att kulturen får ta plats här i området tycker jag är viktigt, säger Stina Paul.

Görel Gårsjö håller med.

– För mig har det ett stort värde att så många som möjligt får chansen att spela, att vi fångar upp ett intresse och får dem att göra saker ihop, säger hon.

Påminner om läxan

I aulan närmar sig en av dagens sex lektioner sitt slut. Nu hörs inte bara ljudet av stråkar, utan också av taktfast stampande fötter i salen.

Görel Gårsjö, Stina Paul och de åtta eleverna på scenen marscherar, niger och vickar på höfterna tillsammans med sina instrument. När låten avslutas står alla på knä på golvet och drar snabba drag över strängarna.

– Kanonfint! Heja! ropar Görel Gårsjö.

Innan tjejerna försvinner i väg påminner Stina Paul om fiolen och läxan.

– Kom ihåg att öva på ”Everts lilla apa” nu, säger hon till det lilla lämmeltåget som skyndar genom bänkraderna med rosa höstjackor och svarta fiolväskor.

I dörröppningen står nästa gäng violinister uppställda på led och väntar på sin tur.

LÄS ÄVEN

Ny rapport: Kulturskolan ökar utbudet i utsatta områden

Tre lärare om hur kulturskolan kan lyfta

Het debatt om kulturskolan i riksdagen

Kulturskolan har svårt att nå nya elevgrupper

Debatt: Kulturskolan måste satsa mer på teater och drama

Fyra tunga profiler: Så kan kulturskolan nå fler barn

Oro för hur kulturskolan ska nå nya grupper