Hyllad konstnär – men bara D i bild

Klockan är strax efter två på eftermiddagen och 16-åriga Maxi Svensson har redan hunnit hem till sin ateljé och påbörjat dagens akvarellmålning. Här sitter han minst tre timmar per dag, smått inklämd bland hyllor sprängfyllda med färgburkar och tuber. 

Maxi Svensson har svårt att föreställa sig hur livet hade varit utan målandet. Där är han i sitt esse. Däri ligger en stor del av hans självförtroende. Men Maxi Svensson har också dyslexi och dyskalkyli, alltså problem att hantera både bokstäver och siffror. 

– Det känns som att alla ligger lite före mig i skolan, särskilt eftersom jag har svårt att läsa uppgifter och förstå vad det är man är ute efter. Då behöver jag någon som förklarar det för mig. 

Så fort han kommer hem från skolan och börjar måla landar han i ett lugn.

– Då går jag in i en bubbla. Det är väldigt fridfullt. Dessutom måste man öva om man vill bli bäst, och komma in på Royal College of Art.

Redan omtalad konstnär

Maxi Svensson är målaren vars namn började spridas i konstvärlden för fyra år sedan, efter en soloutställning på idolen Lars Lerins konsthall. Två år senare sålde han en oljemålning för 75 000 kronor. Men föräldrarna är måna om att pressen inte ska bli för stor. 

Just i dag håller Maxi Svensson på med uppföljaren till barnboken ”Den magiska julkatten”, som han har illu­strerat. Den nya boken kommer till sommaren, mer än så får han inte avslöja.

Akvarellpapperet är fortfarande blött, grunden är lagd och hela ytan är täckt med mörkblå mättade nyanser som skiftar till mer transparenta. Det är natt. Till vänster en bit ner på papperet syns ett lite kladdigt och vitt område.

– När bakgrunden ska vara mörk ritar jag motivet med blyerts innan jag börjar. Sedan lägger jag på ett vitt gegg där, som man kan ta av när den målade bakgrunden har torkat. Därefter målar jag motivet på den ytan, säger han och berättar att han har fått tekniktips av en rad etablerade konstnärer, men också utvecklat många själv.

Tuff skolgång

Nu går Maxi Svensson andra året på det estetiska programmet på Internationella engelska gymnasiet, men vägen dit har varit tung, berättar han, kantad av mycket frånvaro. 

– Jag hade väldigt mycket ångest när det gäller skolan när jag var yngre. Jag ville mest hem och måla, det var det enda jag tänkte på. Men det var ju skolplikt …

I högstadiet, på Fryshuset i Stockholm, släppte ångesten litegrann.

– Där tar de hand om alla som behöver hjälp. Men den perioden var också lite jobbig. Jag ville bara passera skolan och få E i alla ämnen.

Trots det valde han en skola som följer det engelska skolsystemet, som profilerar sig med ledord som disciplin och hög studietakt, i stället för en skola med estetisk profil. 

– Jag är i behov av struktur och så gillar jag att prata engelska. Fast nu har skolan blivit svårare igen.

Ointressanta bildlektioner

Inte heller bildundervisningen lever upp till hans förväntningar.

– Det känns rätt meningslöst när man kommer dit och ska lära sig hur man blandar olika färger, säger han och berättar att han känner sig lite förbisedd.

Senast fick han D i betyg, vilket gjorde honom både fundersam och besviken. Han gissar att det beror på att han hellre ägnar sig åt sin egen konst än att göra läxorna. Och att han har svårt att prestera i ämnets teoretiska delar: att dokumentera sina reflektioner och sitt arbete i skrift, bland annat.

Maxi Svensson rycker på axlarna.  

– Men det kanske är nödvändigt, alltså att man kan berätta vad man gör och tänker, så man kan utvecklas inom den delen också. Fast jag tycker att det kan bli väldigt överdrivet. I ettan ansträngde jag mig verkligen. Jag ville visa vad jag kunde och få högt betyg för att komma in på universitet. Det är jätteviktigt om man ska klara sig som konstnär.

Föräldrarnas stöd avgörande

Maxi Svensson har studerat kända konstnärers arbete sedan han var åtta år och tittar på dokumentärer och Youtube för att lära sig olika tekniker och hur man kan arbeta för att fånga ljus och djup. 

Pappa Niclas berättar att även han har dyslexi och dyskalkyli och att hans upplevelser av skoltiden liknar Maxis. Föräldrarna har stor förståelse för ­sonens problematik och gör allt de kan för att stötta honom i skolarbetet. Frågan är vad Maxi Svensson hade gjort utan det skyddsnätet.

– Då hade jag bara målat och målat och struntat i skolan, säger Maxi Svensson.