Musikläraren: Så checkar jag av teorin – i praktiken

Tabulatur, tonhöjd, taktarter, musiksymboler och grafisk notation. Och slutligen: gestalta och kommunicera egna musikaliska tankar och idéer. Det är några exempel på vad en högstadieelev helst ska ha koll på, enligt det centrala innehållet i kursplanen, med hjälp av 45–60 minuters undervisning per vecka.

Teorin tar allt större plats i de praktisk-estetiska ämnena, vilket många lärare kämpar med. En del integrerar teori i det praktiska utövandet. Andra separerar.

Musikläraren Carolina DiMaria, som är krönikör i Ämnesläraren, har stött på flera rektorer som föreslagit att undervisningen kan delas upp. Att teorilektioner kan hållas i vanliga klassrum, och de praktiska i musiksalen.

– Det är ett högst ogynnsamt sätt att se på musikämnet. Musik är en ständig växelverkan mellan teori och praktik och att då stå och ha en renodlad teorilektion blir inte särskilt lärorikt för elever som inte har så mycket i kunskapsryggsäcken, säger Carolina DiMaria som arbetar på Gluntens Montessoriskola i Uppsala och undervisar blivande grundlärare i musik på Uppsala universitet.

När eleverna spelar eller sjunger ser jag hur de tagit till sig teorin.

Hennes elever rör sällan en penna under lektionerna och gör aldrig skriftliga inlämningsuppgifter. I stället får de visa sina teoretiska kunskaper i det praktiska arbetet.

– Mitt uppdrag är att göra en helhetsbedömning av eleven. När eleverna spelar eller sjunger ser jag hur de tagit till sig teorin. Jag behöver inte testa den separat i ett teoritest.

Krävande kursplan

Carolina DiMaria tycker att kursplanen ställer lite för höga krav på eleverna. 

– Särskilt med tanke på den otroligt begränsade arbetstiden. Men teorin ingår i musicerandet och finns i kunskapskraven och då gäller det att lägga upp det hela på ett smart sätt. 

Samtidigt, konstaterar hon, kräver de flesta moment att man ska känna till begrepp eller musikaliska uttryck. Men hon börjar aldrig i den änden. 

Sedan ger hon ett av många exempel på hur hon brukar kombinera utövande och teori, när hon undervisar i musikhistoria på högstadienivå. 

– När vi har spelat och sjungit olika låtar kopplat till musikhistoria tittar vi igenom kunskapskraven tillsammans. Sedan ber jag eleverna, två och två, att komma fram till vilka frågor en lärare skulle ställa för att få syn på vad en elev kan, eller inte kan, gällande de analy­serande delarna av kunskapskraven.

Därefter går de igenom frågorna och stämmer av dem med kunskapskraven. På så vis får hon en god bild av vad eleverna kan, eftersom man behöver kunna ett stoff för att ställa en genomtänkt fråga. Vid prov handlar det allt för ofta om att memorisera kunskap men inte alltid att tillämpa den.  

När de jobbar med eget skapande får eleverna ofta en checklista som beskriver vad som bör finnas med i deras projekt.

– Det blir som en musikteoretisk mall med förslag på de antal takter som varje del bör innehålla. Sedan lyssnar jag på elevernas skapelser och tittar på checklistan, där de har fått skriva ner de takter, låtdelar och instrument som de har valt att ha med. Då kan jag se om deras anteckningar stämmer överens med vad de gjort i praktiken.

Gillar ämnesintegrerat arbete

Men helst av allt arbetar Carolina DiMaria med ämnesintegrerad undervisning, det vill säga att lyfta in musiken i andra ämnen. 

– Det gynnar både eleverna, mig och hela skolans arbete. Men här gäller det förstås att måna om sitt eget ämne.

Hon tror att det ökande fokuset på teoretiska kunskaper kan bero på tendensen att allt ska vara mätbart. Både i skolan och i samhället i stort. Samt trosföreställningen att en mer teoretisk betoning gör att de estetiska ämnena får samma status som andra ämnen.

– Tyvärr har det lett till att både lärare och elever koncentrerar sig mer på kunskapskraven. Alltså på vad man ska lära sig, i stället för varför och hur. 

Professorn ogillar strikt uppdelning

Håkan Larsson, professor i utbildningsvetenskap på Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm, menar att lärare som fokuserar för mycket på kunskapskraven riskerar att tolka sitt uppdrag alldeles för snävt.

– Om man lägger för lite vikt vid det centrala innehållet missar man väldigt mycket. Det centrala innehållet är ju det viktigaste i undervisningen och i lärarens uppdrag, säger Håkan Larsson som vill komma runt den stelbenta uppdelningen mellan teori och praktik.

– När idrottslärare har teorilektioner hamnar de lätt i en traditionell syn på lärande med klassrum, läroböcker och skriftliga prov. Jag menar att teoretiska kunskaper i vårt ämne kan utforskas på så många andra sätt, vilket inte behöver ske på bekostnad av att eleverna rör sig. Det kan kombineras. Idrottsteori kan handla om teknik, om hur man tränar och lär känna sin kropp och dess potential, förklarar han.