Källa: Lärarförbundet
Larmet: Kulturskollärare står inte ut längre
Den här artikeln publicerades ursprungligen på en tidigare version av Ämnesläraren | Lärare i praktisk-estetiska ämnen
Kulturskolan Fyra av tio kulturskollärare funderar på att sluta. Tre av tio har ont i axlar och armar. Många har svårt att få ihop sina scheman och kuskar runt mellan olika skolor. Arbetsmiljöproblemen i kulturskolan är djupt allvarliga, visar Lärarförbundets nya rapport.
Kulturskolans framtid ser mörk ut, om den ska fortsätta att fungera under samma förutsättningar som den gör idag. Det är det genomgående budskapet i Lärarförbundets nya rapport med titeln ”Döden för det svenska musikundret?” som bygger på en enkätundersökning med förbundets kulturskollärare. Fyra av tio svarande uppger att de har funderat på att sluta det senaste året. En tiondel tänker sådana tankar en gång i veckan.
Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand tycker att det här är en mycket oroväckande utveckling.
– Rapporten tecknar en bild av en kulturskola med eskalerande arbetsbelastning som har skapat en helt ohållbar arbetsvardag. Det finns egentligen ingen hejd på exemplen. Det är skrämmande att så många vittnar om att de har påtalat arbetsmiljöproblem till arbetsgivaren, som ändå inte åtgärdar bristerna, säger Johanna Jaara Åstrand.
Hon betonar att vi inte får glömma hur avgörande kulturskolan är för barn och ungas utvecklingsmöjligheter och deras kulturella och kreativa intressen.
– Dessutom fyller kulturskolan en jätteviktig funktion i utbildningsväsendet och är central för Sveriges musikexport och kulturliv, säger Johanna Jaara Åstrand.
Omöjliga arbetsscheman
I rapporten framgår det att en av fem kulturskollärare upplever att de sällan eller aldrig får tid att planera och följa upp verksamheten. Ökad dokumentation, fler möten och större ansvar för projekt uppges vara de största orsakerna till den allt tyngre arbetsbördan.
– Lärarna vittnar exempelvis om helt omöjliga arbetsscheman där mycket av den arbetstid som är tänkt att gå till förberedelse, planering och utveckling snarare får användas till att ta sig emellan olika skolor, säger Johanna Jaara Åstrand.
Den dystra bilden bekräftas av den kulturskollärare som tidningen Ämnesläraren har pratat med. Hon vill vara anonym och berättar att hon ofta har haft funderingar på att sluta men har valt att fortsätta eftersom hon tycker så mycket om att undervisa unga människor i musik.
– Hos oss har vi 35 timmar reglerad arbetstid och 10 timmar förtroendetid. Jag måste ofta använda en stor del av min förtroendetid till det löpande arbete som egentligen ska kunna utföras inom den reglerade arbetstiden. Exempelvis planering, föräldrakontakter, samarbeten och konsertverksamhet. Allt det är sådant som jag menar är nödvändigt för elevernas processer, säger hon.
"Arbetsbelastningen är väldigt hög"
På hennes skola ansvarar lärarna själva för all konsertverksamhet, till skillnad från en del andra kulturskolor där man har anställda producenter för det arbetet.
I dag har hon arbetat 24 år inom kulturskolan och upplever att arbetssituationen blir mer och mer pressad.
– Arbetsbelastningen är väldigt hög. Tidigare var den administrativa personalgruppen mycket större och vi lärare blev mer servade med elevintag. I dag läggs rekryteringsansvaret till stor del på oss lärare.
Hon konstaterar att det kan vara en tung uppgift. Särskilt för de som undervisar i mer ovanliga instrument där kön inte fylls på av sig självt, till skillnad från exempelvis piano.
– När en lärare har för få elever så vet man att man är en ekonomisk belastning för skolan. Det blir stressande och det händer att lärare väljer att gå ner i arbetstid när man inte lyckas hitta tillräckligt med elever, för att slippa känna den pressen.
Lönen är också något som oroar lärarna, snittet ligger på 33 936 kr, trots att kulturskollärare många gånger har lika lång utbildning som estetlärare i grund- och gymnasieskolan. Ny statistik visar dessutom att löneökningen på i snitt 2,4 procent för kulturskollärare mellan 2020 och 2021 är lägre än den på 2,6 procent för praktisk-estetiska lärare i grund- och gymnasieskolan och den på 2,8 procent för högstadielärare i de teoretiska ämnena.
Lärarförbundet kräver nationell reglering
Johanna Jaara Åstrand betonar även att det är vanligt att arbetsgivare inte tillgodoser de anställdas rättigheter. I Lärarförbundets rapport framgår det exempelvis att undervisningslokalerna många gånger är långt ifrån ändamålsenliga, vilket stämmer överens med bilden den lärare vi har pratat med har:
– Ibland blir man tvungen att välja ett kyffe utan fönster om man vill få schemat att gå ihop, säger hon.
Johanna Jaara Åstrand, hur har det kunnat bli så här illa?
– Det är en fråga som måste ställas till arbetsgivarna. Det här har länge varit något vi i Lärarförbundet har lagt energi på genom ombud och genom de avtal vi tecknar. Men trots det så ser vi stora brister i hur man lever upp till överenskommelser och i tillämpningen av arbetsmiljölagen. Därför tror vi på en nationell reglering. Då kan man få en betydligt större inblick i att förhållanden håller mått och kvalitet.
Rapporten i korthet
Här är de viktigaste slutsatserna i Lärarförbundets rapport ”Döden för det svenska musikundret?”:
- Över hälften av kulturskollärarna svarar att deras arbetsbelastning ökat det senaste året. Sju procent svarar att arbetsbelastningen har ökat väldigt mycket.
- Av de som har minst tre anställningar svarar en 25 procent att deras arbetsbelastning ökat väldigt mycket.
- 20 procent får sällan eller aldrig tid att planera och följa upp verksamheten.
- Arbetsbelastningen har främst ökat med dokumentation, fler projekt och fler möten.
- En tredjedel av lärarna har delad arbetsdag minst en gång i veckan.
- Nästan alla arbetar eftermiddag. Sju av tio lärare arbetar både eftermiddag och kväll.
- Nästan 10 procent tvingas använda sin fritid eller sin planeringstid för att ta sig mellan arbetsplatser, trots samma arbetsgivare.
- Fyra av tio, 40 procent, svarar att de har övervägt att sluta som lärare i kulturskolan någon gång det senaste året. Var tionde lärare har svarat att de har övervägt att sluta minst en gång i veckan.
- 20 procent svarar att de själva måste stå för den utrustning som de behöver i sitt arbete. Framförallt danslärare.
- En tredjedel svarar att lokalerna inte är ändamålsenliga.
- Var tredje lärare har ont i axlar eller armar minst en gång i veckan.
- 14 procent av lärarna berättar att arbetsgivaren aldrig åtgärdar de brister de har påtalat.
- En fjärdedel svarar att arbetsgivaren sällan gör det.
- Fyra av tio lärare i kulturskolan har legitimation. De flesta lärarna har långa högskoleutbildningar.
Källa: Lärarförbundet
Lärarförbundets sju krav
Nu kräver Lärförbundet att:
- Regeringen inför en nationell reglering, så att alla kommuner blir skyldiga att erbjuda kulturskola.
- Regeringen och huvudmän gemensamt verkar för att arbetsbelastningen minskar, att de delade arbetspassen tas bort, att lärarna får större inflytande över sitt arbete samt att de statliga satsningarna på lön och karriärvägar även gäller kulturskolan.
- Regeringen ser till att olegitimerade lärare kan vidareutbilda sig och att fler vägar in i yrket skapas.
- Arbetsgivaren alltid står för den utrustning lärarna behöver för att kunna genomföra sitt arbete samt ser till att lokalerna är välutrustade och anpassade för verksamheten.
- Samarbetet mellan skola och kulturskola ges goda ekonomiska förutsättningar och incitament över tid, så att kulturskolans verksamhet når så många deltagare som möjligt och blir en självklar del av barn och ungas uppväxtvillkor.
- Huvudmännen satsar på verksamhet som är långsiktig och läsårsförlagd för att utbilda framtida kulturutövare.
- Alla kulturskolechefer erbjuds skolledarutbildning och att skolledarna får verktyg och resurser för att bedriva ett aktivt arbetsmiljöarbete.
LÄS ÄVEN
Lärarförbundets ilska mot katastroflönerna i kulturskolan
Lön för prestlärare: Så mycket tjänar lärare i praktisk-estetiska ämnen där du bor
