Kritiska responsen som lyfter skapandet i kulturskolan
Helena Sivsdotter Söderman i samtal med en kollega. Foto: David Berjlund
Kulturskolan Att få elever i kulturskolan att ställa kritiska frågor om varandras skapande kan var tufft för både eleverna – och läraren. Här förklarar Helena Sivsdotter Söderman varför det ändå är värt det.
Hur underlättar man för sina kulturskoleelever att hitta sitt eget uttryck? På Kulturskolan Stockholm arbetar Helena Sivsdotter Söderman och andra med inspiration från metoden Critical Response Process, som siktar just på detta. Det handlar om skapande och inflytande – för läraren blir det en utmaning att avstå makt.
Tänk dig en grupp kulturskoleelever, inte nybörjare, som möts tillsammans med en lärare, för att – var och en – visa eller spela något de förberett. En målning, ett musikstycke, kanske en koreografi. De har funderat på vad de vill uttrycka, kanske är det något man är osäker på: ”Ska det vara vibrato här eller inte?”. Eller kanske vill man veta om en subtil betoning hörs. Och så spelar eller visar alla upp sitt.
– De andra vet att de ska lyssna eller titta aktivt, och sedan är deras första uppgift att lyfta fram något positivt, var och en, berättar Helena Sivsdotter Söderman.
– Och så frågar den som framfört något: fick jag fram den där höjdpunkten, eller nyansen, eller diminuendot? Och då får de andra svara.
”En fråga har väckts”
Helena Sivsdotter Söderman undervisar på såväl Stockholms musikpedagogiska institut (SMI) som Kungliga musikhögskolan, men det hon nu berättar om sitt arbete inom Kulturskolan Stockholm, och ett sätt att arbeta inspirerat av den amerikanska koreografen Liz Lermans metod Critical Response Process. Helena Sivsdotter Söderman betonar att det hon gör är inspirerat av metoden – den är relativt strikt – och säger att det syftar till att väcka elevernas lyssnande, för att de ska hitta sitt eget uttryck, med hjälp av andra elever.
Responsen till den som spelar eller visar upp något börjar alltså alltid med något positivt, och sedan är det viktigt att ställa öppna frågor. Om lyssnaren tycker att musiken blev väldigt stark säger man kanske snarare ”vad har du för idéer om dynamiken?”.
– Då kanske eleven som spelade svarar ”jag är jättenöjd med dynamiken”. Den som frågade har inte riktigt fått svar, men en fråga har väckts, och då kanske den som spelade frågar tillbaka, ”har du någon åsikt?”, och den som responderar kan säga att ”jo, du skulle kunna ta ner dynamiken något”. Och här skulle läraren kunna lyfta en fråga kring akustik – hur tänker ni om dynamiken i ett rum utan efterklang kontra ett med stor efterklang?
”Nyttigt att sätta ord på det”
Idén är alltså inte att någon ska förändra någon annans uttryck, tvärtom: att spegla, öppna upp samtal, erbjuda andra ögon och öron på någons verk. Hur man förvaltar den responsen bestämmer man själv. Kanske blir man nöjd: ”Det ska vara lite väl starkt!”. Makten och tolkningsföreträdet ligger hos eleven, understryker Helena Sivsdotter Söderman.
– Sedan kan den som har spelat berätta vad den har fått med sig. Det kan vara nyttigt att sätta ord på det, och det blir ett sätt att visa att man fick något av de andra.
Det här handlar om konstnärlig utveckling, men också om inflytande, över det närmaste, mest personliga – och faktiskt också över konsten och traditionen. Man hittar sitt sätt att tolka, med hjälp av andras lyssnande och seende. På köpet får man språk för det man gör, kanske nytt språk – den som spelar piano kanske responderar på en bildelevs verk med andra termer än i målargruppen.
Helena Sivsdotter Söderman. Foto: David Berjlund
Men för att våga släppa in någon behövs tillit. Läraren behöver bygga trygghet i gruppen, genom att själv vara inkluderande, och det är en lång process, säger Helena, det handlar mycket om att släppa värderandet och jobba med öppna frågor snarare än omdömen. Inte helt lätt, men rimligt och logiskt om man tror eleven om att ha förmågan.
Det är klart att Helena Sivsdotter Söderman ibland visar sina idéer, och att de lyssnar på hur andra gör. Och det är klart att läraren har mycket att lära ut, och eleven ofta har mycket att lära.
– Men man kan ha ett uttryck redan, även om man behöver hjälp med tekniken. Om då en elev, som lärt sig lite gitarr på egen hand och faktiskt har ett jäkla uttryck, kommer till en undervisning där man inte lyssnar in eleven är risken stor att hen känner "jag kan visst ingenting, jag trodde jag kunde". Så det gäller att balansera, så att eleven behåller och får utveckla den förmåga att uttrycka sig konstnärligt som kanske fanns där från början.
”Så mycket värderingar”
I grunden handlar det om ett förhållningssätt, om relationen mellan lärare och elev – kanske om att lita på att eleven har ett uttryck som man kan hjälpas åt att hitta. Metoden de jobbar med etablerar den synen, och påverkar gruppens hela process.
– Vi har kört det länge med en grupp, de är inne i det, nu är de där att de direkt ger respons. Och de är helt fantastiska! De säger saker jag inte tänkte på, kommer med nya öron och erfarenheter.
Att arbeta utifrån Critical Response Process ger alltså eleven makt över sitt eget uttryck, det ger gruppen sätt att ge varandra respons på ett konstruktivt sätt, och det ger läraren redskap att släppa maktrollen. Det kan behövas, för det är inte alltid lätt.
– Jag har gjort det här med lärare som är otroligt bra, de bästa pedagogerna, och ... de har åkt dit. Och jag med, säger Helena Sivsdotter Söderman.
– Vi kan ha jättesvårt att ställa öppna frågor. Vi sitter med så mycket värderingar, så den här metoden behöver tränas. Det är ingen quick fix, tillit, lyssnande och långsiktighet är några av ledorden.
LÄS ÄVEN
Het debatt om kulturskolan i riksdagen
Kostymläraren om viktiga jobbet bakom kulisserna
Ny rapport: Kulturskolan ökar utbudet i utsatta områden
