Forskaren om hur teater lär barn att samarbeta

Anna Johansson disputerade i våras vid Stockholms universitet med avhandlingen ”Barns teaterskapande – en ämnesdidaktisk studie av drama och teater i kulturskolan”.

– Jag ville undersöka vad barn gör när de skapar teater utan att ha ett manus eller en färdig berättelse att utgå ifrån. 

Under ett helt läsår följde hon barn i tioårsåldern på en kulturskola, från att de inte hade något alls att arbeta med till att de spelade upp sin pjäs. Hon satt med på lektionerna och antecknade, filmade barnen och intervjuade flera av dem under arbetets gång. 

Det blev en synnerligen fartfylld resa:

– Vilket tempo! Jag hade ärligt talat svårt att hänga med. Plötsligt hade de tagit ett nytt beslut, ändrat något i historien, bytt roller. Jag upplevde ett kollektivt skapande som kan liknas vid barns rollek där de blixtsnabbt pendlar mellan att vara i och ur en roll. 

Hur lyckades barnen komma överens utan ett manus att utgå ifrån?

– Det gick bra, jag fascinerandes av hur de arbetade fram sin berättelse. Som ett av barnen uttryckte det: ”Vi blandar allas idéer och bygger sedan vidare på dem”.

Men vad hände när många ogillade en viss idé?

– Jag upplevde att de på ett inkännande sätt även kunde säga nej till ett förslag, för att bidra till att utveckla berättelsen vidare. 

Jämför med jazzmusiker

Det började med att barnen skrev lappar med förslag på vilka teman de skulle vilja ha. Flera föreslog skräck och komedi, andra nämnde magi och Harry Potter. Men det vara aldrig aktuellt att rösta fram det bästa temat eller den bästa historien. 

– Istället växte pjäsen fram i en kreativ dialog där barnen var förbluffande bra på att lyssna in varandra. I min avhandling jämför jag med jazzmusikers sätt att improvisera. Under produktionen pendlade de också mellan att vara dramaturger, regissörer och skådespelare.

När hon studerade sina videoupptagningar fann hon sådant som hon i förstone inte hade upptäckt. 

– Barn som jag hade betraktat som relativt passiva, sittande vid sidan av, var i själva verket mycket delaktiga med sina kommentarer och tankar. 

Tror du att din egen närvaro påverkade barnen?

– Svårt att säga, men efterhand vande de sig vid min närvaro. Vid ett tillfälle stängde de dörren rakt framför mig! Så osynlig hade jag blivit för dem. 

Ett kollektivt arbete

I avhandlingens andra studie designade Anna Johansson – ihop med två kulturskollärare – lektioner i teaterskapande utifrån lärdomarna från hur en produktion blir till. Vad ingår i själva ämneskunnandet? Vad behöver barn lära sig för att teater ska bli till? 

– Vi kom fram till att det handlar om att skapa en logik i berättelsen, att mejsla fram meningsfulla roller. Men framför allt handlar det att lyssna in, att kunna jobba kollektivt. 

Anna Johansson har själv undervisat i drama både i kulturskolan och i ämnet rörelse och drama i specialskolan, där just betygssättningen varit en utmaning. Hon menar att lärare som behöver sätta betyg i teater kan få inspiration från hennes avhandling. 

– Men framför allt hoppas jag att mina resultat kan användas av pedagoger som undervisar i drama och teater, att de kan få nya tankar kring ”vad” undervisningen ska innehålla. Kanske kan jag också inspirera andra pedagoger och forskare till att genomföra praktiknära forsknings- och utvecklingsprojekt. 

När barn ska sätta upp sin första pjäs är det klokt att använda sig av en ramberättelse, menar hon. Men när de blivit varma i kläderna kan man ge dem mer utmaningar. 

– Vi pedagoger har mycket att lära av det kunnande som barnen uttrycker när de kollektivt skapar teater. 

Här hittar du avhandlingen.

LÄS ÄVEN

Het debatt om kulturskolan i riksdagen

Kulturskolan har svårt att nå nya elevgrupper

Debatt: Kulturskolan måste satsa mer på teater och drama

Fyra tunga profiler: Så kan kulturskolan nå fler barn