Låg status – ett 200 år gammalt problem för idrottslärare

1913 gavs det ut en festskrift för att fira hundraårsjubileet av det Gymnastiska centralinstitutet – föregångaren till GIH. Där står hur idrottslärarna, åren efter grundandet 1813, hade ett ”torftigt levnadssätt” och inte ”kunde hävda sin ställning gentemot de lyckligare lottade officerarna”. 

I en annan skrift som tecknar bilden i början av 1900-talet framgår att ”gymnastiken hittills vid många skolor betraktats som ett biämne … som inte alls haft med de andra ämnena att göra”. 

Och så har det fortsatt. Sofia Sebelius vid Malmö universitet har gått igenom festskrifter, läroplaner, offentliga utredningar, jobbsökarsajter och lärosätenas egna hemsidor för att undersöka hur man beskrivit yrket ända in i vår tid.

– Många gånger återupprepas det där om att idrottsläraren inte har samma status som andra lärare. 

Du trodde inte att du skulle finna en sådan kontinuitet genom decennierna?

– Nej, det var en överraskning. Idrottslärarna fick ju den fina titeln gymnastikdirektör redan 1887 och vi har haft kända gymnastikdirektörer som Sven Tumba och prinsessan Birgitta. Jag trodde nog att det skulle ha gett yrket status på den tiden. 

Fick vara högst 30 år gammal

Hon har också jämfört hur de historiska texterna beskriver själva yrket och vad som krävs av den som väljer idrottslärarbanan. 

– Även här finns en kontinuitet, det talas tidigt om att yrket är ”karaktärsdanande” och att man ska vara ”gymnastiskt lagd” och ha ”god fysik”. Ända fram till 1977 fick man vara högst 30 år gammal om man ville utbilda sig till gymnastikdirektör!

I avhandlingen har hon också intervjuat åtta idrottslärare i en medelstor kommun, om deras vardag som lärare och hur de ser på sin roll i skolan. Alla uppmärksammade skolledningens attityd till ämnet.

– De använde rentav samma formulering: ”Rektorn har sagt till oss att så länge ingen klagar så är allt bra”. De kände sig rätt uppgivna inför det bristande intresset hos ledningen. 

Sofia Sebelius har själv jobbat tio år som idrottslärare och kände igen sig i de intervjuade lärarnas beskrivningar.

– Vid ett tillfälle när vi hade en elev med anpassad skolgång kom rektorn fram till mig och frågade hur eleven skulle kunna få godkänt i idrott. ”Kan det räcka om han får ett gymkort?” Tänk att en rektor kan vara så okunnig!

”Blir lätt luddigt”

På papperet har idrottslärarens ställning stärkts väsentligt på senare tid: många har tvåämnesexamen, lönemässigt ligger de på snittet och själva ämnet har på ett tydligare sätt blivit ett kunskapsämne. Men ändå känner idrottslärare sig ofta sidsteppade, varför?

En förklaring är att de inte riktigt kommer in i den kollegiala samvaron eftersom idrottshallen inte sällan ligger en bit bort. Och trots att de är behöriga i ett annat ämne, kan de inte alltid få en tjänst där detta andra ämne ingår. 

Men Sofia Sebelius tror också att idrottslärarens egen beskrivning av sitt ämne spelar in. Å ena sidan kan de tala om ett kunskapsämne med nedskrivna mål, å andra sidan kan de beskriva ett ämne som får eleverna att röra på sig, bli trygga och hitta ett fritidsintresse. 

– Det blir lätt luddigt, inte lika tydligt som när en lärare i matte eller svenska ska beskriva sitt ämne. 

Hur höjer man statusen då? Hon har inte lösningarna, men betonar att skolledningar måste bli mer engagerade i ämnet. Och att lärosätena måste sälja in ämnet på fler sätt än att den sökande ”brinner för idrott” och ”älskar att röra på sig”, att det faktiskt är ett kunskapsämne.

– Sedan måste skolorna se till att där finns fungerande lokaler och utrustning, mina intervjupersoner beskrev hur de har fullt upp med att få allt det praktiska att fungera. Dåliga förutsättningar höjer ju inte direkt statusen på ämnet. 

LÄS ÄVEN

Morgan, 82, slutar efter 60 år som idrottslärare

Nya idrottslärare får en chock när de börjar jobba

Så arbetar idrottslärare med överviktiga barn

Hur hälsosamma måste idrottslärare vara?

Så upplever elever fysisk beröring av idrottslärare

Forskare: Därför är det extra svårt att sätta betyg i idrott