Nya idrottslärare får en chock när de börjar jobba
Runa Westerlund, till vänster, försvarade sin avhandling ”Idrottslärare i blivande: meningsskapande, kontinuitet och förändring i övergångar mellan utbildning och yrkespraktik” vid Umeå universitet i slutet av förra året.
Forskning
Hur uppfattar nyutexaminerade idrottslärare mötet med skolans verklighet? Ibland som lite av en chock, konstaterar forskaren Runa Westerlund.
– De får stå tillbaka till följd av knappa resurser och brist på kollegor och rektorer som förstår det vidare syftet med ämnet idrott och hälsa.
Det har påtalats i Skolverkets kvalitetsgranskningar i många år: Den traditionella bilden av idrottsämnet är svår att förändra. Alltjämt förknippas det med tävlingsidrott, undervisningen domineras fortfarande av konditions- och styrketräning och bollsporter.
– De idrottslärare som jag intervjuat bekräftar att bilden till viss del lever vidare, en seglivad föreställning om att ämnet i hög grad handlar om svett, flås och aktivitet.
Runa Westerlund försvarade sin avhandling vid Umeå universitet i december. Genom intervjuer och observationer har hon försökt kartlägga vilka utmaningar som blivande idrottslärare möter under idrottslärarutbildningen och under sina första år i yrket.
Ses som ett ”stödämne”
Sammantaget har hon intervjuat både idrottslärarstudenter och nyutexaminerade idrottslärare och observerat ett 50-tal lektioner både på universitetet och under verksamhetsförlagd utbildning (VFU).
Det visade sig inte alldeles enkelt att gå från student till lärare.
– Mina informanter beskrev hur de kunde mötas av lärare i andra ämnen som bara såg idrott och hälsa som ett stödämne, ett tillfälle då elever kunde springa av sig för att sedan kunna koncentrera sig på viktigare saker.
Därmed uppstod en veritabel krock som de nya idrottslärarna hade svårt att hantera.
– De hade ju lärt sig på utbildningen att det handlar om ett kunskapsämne.
För att höja sin status på skolan och för att ingå i ett större sammanhang engagerade sig flera i hälsoprojekt som syftade till att få eleverna att röra på sig mer under skoldagen.
– Inget fel med sådana projekt, men det riskerar att bli lite smalt. Ämnet handlar ju om så mycket mer än fysisk aktivitet här och nu, det handlar om att se hela människan och hur man grundlägger hälsosamma levnadsvanor.
Resursbrister och dåliga scheman
Ett ytterligare problem i mötet med skolan var i många fall de bristfälliga resurserna.
– De beskrev hur de både hade ont om undervisningsmaterial och lokaler för att bedriva en kvalitativ idrottsundervisning. De berättade också om dålig schemaläggning, stora klasser och en avsaknad av stöd för elever med särskilda behov.
Runa Westerlund diskuterade också med dem vilka normer som råder i undervisningen. Vad är det att kunna något i idrott och hälsa? Deras egen bakgrund som idrottare på fritiden spelade en stor roll för hur de såg på ämnet och på sig själva som idrottslärare. Deras huvudsakliga drivkraft var att sprida en positiv upplevelse av idrott och rörelse vidare till alla elever, kanske särskilt till dem som inte hade sådana erfarenheter sedan tidigare.
– Men de hade svårt att på djupet förstå hur idrottsundervisningen kan bli exkluderande för vissa elever.
Hur märktes det?
– Idrottslärarna har att hantera en komplex situation med stora undervisningsgrupper och många elever med olika behov. Då kan det vara svårt att hinna kritiskt granska sin egen undervisning, mycket ansvar hamnar på idrottsläraren som individ.
Vände sig till studiekamrater
I samtalen med studenterna och de färdiga idrottslärarna ville hon problematisera föreställningar av vad en idrottslärare behöver kunna. Kan exempelvis en idrottslärare vara rörelsehindrad?
Vad svarade de?
– Å ena sidan borde det vara fullt möjligt, menade de. Å andra sidan frågade de sig hur man ska kunna lära ut rörelser som man inte själv har kroppsliga erfarenheter av. De underströk dock att en idrottslärare inte måste vara en duktig idrottare, att lära ut rörelseförmåga är inte samma sak som att ha egen rörelseförmåga.
En av slutsatserna från intervjuerna är att nyblivna idrottslärare, som ofta kan vara ensamma på en skola, skulle behöva mer stöd.
– Bara ett fåtal av dem hade haft en utsedd mentor, de vände sig istället till tidigare studiekamrater och till nätverk på digitala plattformar. Ett mer formellt stöd skulle kunna bidra till att ställa de där utmanande frågorna om vilka elever som möjligtvis gynnas eller exkluderas av undervisningen.
LÄS ÄVEN
Forskarna: Vagt ämnesspråk leder till mer idrott än hälsa
Idrottens normer tar över i profilskolor
Idrottsläraren: Fokusera mer på de svagaste eleverna
Forskare: Därför är det extra svårt att sätta betyg i idrott
Forskaren: Pojkar tenderar att premieras i skolidrotten
