Forskaren: Nygamla problem när idrottsämnet växte med 100 timmar
Forskaren Louise Lindkvist menar att det är problematiskt när idrottsrörelsen får för stort inflytande över idrottsundervisningen i skolan.
Forskning
När ämnet idrott och hälsa fick 100 fler timmar per läsår 2019 började många skolor samarbeta mer intensivt med lokala idrottsföreningar. Forskaren Louise Lindkvist ser en fara i detta.
– Det är problematiskt när en extern aktör får en så central roll i att forma undervisningen.
I sin avhandling på pedagogiska institutionen vid Umeå universitet har Louise Lindkvist gått igenom hur organiseringen av idrottsämnet förändrades av att antalet undervisningstimmar ökade från 500 till 600 från och med läsåret 2019–2020.
– Jag blev förvånad över idrottsrörelsens medverkan i ämnet. Jag trodde att idrottslärarna skulle hålla fortet bättre här.
Hålla fortet?
– Jag hade förväntat mig att idrottslärare tydligare skulle framhålla att idrottsämnet skiljer sig från den idrott som bedrivs inom idrottsrörelsen, och därmed betona idrottslärarprofessionens betydelse för ämnets utveckling.
”Stora skillnader”
För att få en bild av hur skolorna organiserar idrottsämnet har Louise Lindkvist gått igenom relevant forskning – och hon har intervjuat 16 idrottslärare och 13 rektorer spridda över landet.
– Eftersom utökningen av undervisningstiden inte åtföljdes av ökade resurser, varken personella eller ekonomiska, har det tydligt lett till stora skillnader beroende på skolornas ekonomiska situation när de försöker ge eleverna fler lektioner i idrott och hälsa.
Förändringen från 2019 ledde till en halvtimme mer idrottsundervisning i veckan i årskurs 6 och cirka 45 minuter mer i årskurserna 7, 8 och 9.
– För att klara det har skolor exempelvis hyrt in sig i idrottsföreningars lokaler. Och för att lösa personalfrågan har en del också använt klubbarnas tränare i idrottsundervisningen.
Problemet med det?
– Att enskilda idrottsföreningar får möjlighet att påverka både innehåll och utformning av undervisningen. Jag tänker att vi ska ha en likvärdig skola över landet, styrd av våra valda beslutsfattare. Men så blir det ju inte här.
Hon menar att det knyter an till den sekelgamla frågan om tävlingsidrotternas påverkan på idrottsundervisningen:
– Att importera idrottsrörelsen i idrottsämnet är problematiskt och pekar mot den större frågan: Vad är egentligen syftet med ämnet idrott och hälsa?
Rörelse – mål eller medel?
Det framgår tydligt att ämnets kärnvärde är fysisk rörelse, visar hennes genomgång av forskningen. Däremot råder det delade meningar om ämnets syfte – är rörelse ett mål i sig eller ett medel för att nå andra mål?
Hon konstaterar att ämnet ofta ses som ett medel, i synnerhet som ett sätt för elever att prestera ännu bättre i andra ämnen tack vare rörelseträningen. Men om man tvärtom ser rörelse som ett mål i sig förändras perspektivet, då kan ämnet exempelvis rymma teoretiska aspekter av rörelse.
– Här finns alltså en otydlighet som skapar en osäkerhet kring ämnets syfte och vilka kunskaper det är tänkt att ge.
Hon hoppas att avhandlingen kan fungera som underlag för både idrottslärare, rektorer och beslutsfattare när de reflekterar inför kommande förändringar av ämnet.
– Vad är syftet med nästa reform? Är den baserad på en syn på rörelse som ett mål eller som ett medel?
LÄS ÄVEN
Lindgren: Vi lärare måste hjälpa varje elev att hitta sin plats i det stora pusslet
Låg status – ett 200 år gammalt problem för idrottslärare
Skytte: Elevernas uppförande påverkar hur jag bedömer dem
