Mardrömssynen ingen lärare vill mötas av

När Björn Nilsson fick se slöjdsalen på den grundskola han började jobba på efter sommaren fick han en chock. Bilden ovan på den fullständigt nerkladdade diskbänken var bara toppen av isberget.

– Det såg för jävligt ut. Mycket var trasigt, hyvlar, brännpennor och annat. Slöjdsalen hade nog inte gåtts igenom ordentligt sedan 2002, åtminstone inte spånsugen. Det var totalstopp i den, säger Björn Nilsson.

"Handlar om att överleva nu"

Han fick lägga fem arbetsdagar, då han fortfarande var anställd på en annan skola i samma kommun, på att städa undan det värsta kaoset. Under hösten har han sedan lagt nästan all sin förtroendetid på att laga utrustning som gått sönder och gå igenom eftersatta maskiner.

– Framförhållning, pedagogisk planering och sådana saker finns inte nu. Det handlar bara om att överleva första året och få ordning på verkstan, säger Björn Nilsson.

Han menar att skolledningen borde brutit in tidigare, men understryker att han nöjd med den uppbackning han fått nu.

– Jag sa till rektorn att går man inte till tandläkaren på 20 år så kostar det också pengar när man väl gör det. Men gör man det varje år blir det inte lika dyrt. Han förstod det, så nu har jag beställt det jag behöver och det har fått kosta vad det kostar, säger Björn Nilsson.

Får aldrig tumma på säkerheten

Han tycker att det märks på eleverna att arbetsmiljön varit undermålig tidigare.

– ”Oj vad stort det är”, sa några när de kom in i den städade salen. Det märks också på deras sätt att arbeta att det inte varit någon struktur eller ordning och reda tidigare. De kan slänga saker omkring sig, säger Björn Nilsson och fortsätter:

– Det är en arbetsmiljö- och säkerhetsfråga för både mig och eleverna. Nu kräver jag att så som det ser ut när ni kommer, så ska ni också lämna det. Gärna finare. Ligger det en massa saker överallt är det lätt hänt att någon snubblar och då finns det väldigt mycket utrustning man kan skada sig på. Ordning och reda och framför allt säkerhet får vi aldrig tumma på.

"Ofta outbildade"

Bernt Richloow har arbetat som slöjdlärare sedan 1964 och varit huvudskyddsombud för Lärarförbundet sedan mitten av 1980-talet.

– Så ja, jag har sett flera exempel på slöjdsalar där lärare har tappat greppet. Ofta har de varit outbildade, säger han.

Bilden nedan tog han för ett tag sedan på en skola där en vikarie huserat, nu har hen ersatts av en utbildad slöjdlärare som fått ordning på salen.

– Tyvärr är det många som kommer till sådant kaos och då blir det massor av extraarbete inför starten. I de lägena måste man våga vara tuff mot arbetsgivaren och påpeka att det inte är mitt ansvar att återställa salen. Mitt schema är fullt, säger Bernt Richloow.

Han menar att ordning och reda är en förutsättning för att kunna skapa en säker arbetsmiljö. Men att det också är en förtroendefråga.

– För att du ska kunna ge en bra undervisning så krävs det struktur, ordning och reda. Kommer du till en bilverkstad där det är skitigt och jävligt, då tappar du förtroendet. Det är likadant i en slöjdsal.

Krävs tydliga rutiner

Att få den strukturen är inte särskilt krångligt, enligt Bernt Richloow. Eleverna ska dels städa runtomkring sig, sedan får man dela upp städningen runt maskinerna och andra gemensamma ytor.

– Sen har jag som lärare ansvar att ta det de inte klarar av. Är det rent och snyggt när nästa grupp börjar är det också lätt att påtala vad som har hänt om det inte är det. Det är enkelt och tar egentligen ganska lite tid, det gäller bara att ha en rutin för det, säger Bernt Richloow.

Han menar att det tvärtom också kan gå utför väldigt snabbt om man inte har en sådan rutin.

– Jag har sett slöjdsalar som blivit nedgångna på kort tid. När elever börjar måla och sätta handavtryck på väggar och det bara få passera… det har jag svårt för. Släpper du loss kaoset, sprider det sig snabbt, säger han.

Vems ansvar är det när allt spårar ur?

– I grunden är det ju chefens ansvar, men ofta delegerar de ansvaret att sköta om salen till slöjdläraren. Men skulle något hända har chefen fortfarande huvudansvaret. Det glömmer de ofta bort och flyter bara förbi, säger Bernt Richloow.

"Hur kan det gå så långt?"

Just det faktumet tycker slöjdläraren Johan Holm är intressant. När han förra hösten började jobba på en ny skola var slöjdsalen i rejält dåligt skick (se bilden nedan).

– Hur kan det ha gått så långt att det får se ut sådär? Det säger mycket om slöjdens status på en skola. Det är ju rektorns ansvar om något går fel, så de borde verkligen bry sig. Men ofta verkar de nöjda med att någon bara ser till att ungarna får hålla på lite i slöjdsalen, säger Johan Holm.

För att bringa ordning i kaoset började han med att bära ut mellan 60 och 80 sopsäckar med skräp under första terminen. Han hittade bland annat klasspärmar från 1995 och stora plastbackar med trasiga verktyg. Sedan krävdes det otaliga övertidstimmar för att få salen så som han ville ha den.

– När man byter jobb känner man ofta ”vad har jag gjort”. Och i det här fallet förstärktes den känslan av att jag hade en sal som bara gav mig ångest. Det är jättesvårt att bedriva den undervisning man vill om det inte ser ut som man vill, säger Johan Holm.

Eleverna uppskattar förändringen

Men med chefernas uppbackning har han äntligen nått den punkten nu. Alla väggar har målats vita, onödigt material som inte används har plockats bort och alla verktyg hänger på ”sin” krok. Om barnen ändå är osäkra på var ett verktyg hör hemma finns det tydliga skyltar som vägleder dem.

– Eleverna har sett och uppmärksammat förändringarna och det tycker jag är intressant. De förstår och ser att det blir bättre så här. Då blir städningen inte heller något problem, så nu kan vi lägga tid på det vi ska, säger Johan Holm.

LÄS ÄVEN

Forskaren: Nej, slöjd är inte "fritt arbete"

När allt blir kaos på lektionen

Åhall: Vikarier i bild behöver detaljer