”Varken myter eller halmgubbar är bra för läsinlärning”

I ett inlägg i debatten om läsinlärning hävdar specialpedagogen Anna Insulander att en syn på ”läsning som förståelse” är ett bättre alternativ än en syn där ”ljudningsstrategier krävs för att knäcka skriftkoden”.

Detta kan bara hävdas av någon som saknar kännedom om det omfattande och breda kunskapsfältet Science of Reading som samlar väl konsoliderad empirisk evidens kring vad som sker hos en individ när hon lär sig läsa-och-skriva och sedan vidareutvecklar dessa kunnanden: vad som sker, hur det sker, vad som krävs för att det ska kunna ske, vilka undervisningsmetoder som leder respektive inte leder till att en absolut majoritet av barn och unga lär sig att läsa-och-skriva– och varför.

Två centrala modeller

I detta breda vetenskapliga fält finns två centrala modeller för läsförståelse: The Simple View of Reading och Scarborough’s Reading Rope. Båda modellerna beskriver läsförståelse som en kombination av två helt nödvändiga komponenter: avkodning och förståelse. Den motsättning mellan avkodning (ljudningsstrategier) och förståelse Insulander målar upp är med andra ord en (ständigt återkommande) halmdocka.

Kunskapsfältet Science of Reading som sådant baseras på flera decenniers arbete med att samla och analysera empiri av olika slag genom samarbeten mellan forskare från många olika discipliner: ämnesdidaktiker, neurovetare, språkvetare, specialpedagoger, kognitionsvetare, kommunikationsvetare, logopeder, psykologer och så vidare.

Ord är inte bara ord, de handlar om något, står för något.

Ingen i detta kunskapsfält påstår att enbart en förmåga till avkodning räcker för att bli läskunnig. För samtliga är förståelse ett lika viktigt ledord som avkodning. Ord är nämligen inte bara ord, de handlar om något, står för något. För läsförståelse – att kunna förstå en text bestående av ord uppbyggda av bokstavskombinationer – krävs kunskap om det orden står för. Men för att använda logopeden Anna-Eva Hallins ord ”spelar det ingen som HELST roll hur djup kunskap vi bygger hos eleven, om hen inte kan läsa texten korrekt och med flyt, det vill säga avkoda. Då kommer läsförståelsen fallera ändå.”

Utifrån Science of Reading kan vi också förklara varför det är så pass krävande för många barn att erövra läs-och-skrivkunnighet och varför barn har så mycket större möjlighet att bli läskunniga om de ges undervisning och träning enligt en phonics-baserad metod än om de inte gör det. Med sådana systematiska och explicita ljudningsmetoder som bas i den tidiga läsinlärningen lyfter Science of Reading, vidare, fram en rad andra viktiga kompletterande aktiviteter, såsom högläsning och samtal om det man läser, språklekar, stavningslekar och att lärare skriver det barnen föreslår – allt från ord och meningar till en gemensam berättelse.

Bra text att läsa

En av de bästa texterna att läsa för att få en uppfattning om Science of Reading är ”Ending the Reading War” från 2018. Bland mycket annat tar den upp tre vanliga myter eller ”halmgubbar” kring phonics. Förutom myten om att phonics hindrar (står i motsats till) läsförståelse, återfinns även de två andra halmgubbarna i Anna Insulanders text och hon lägger mycket krut på att argumentera mot dem.

En är att ”phonics fokuserar på att lära barn att läsa nonsensord”. Men vilken plats har nonsensorden egentligen i de phonics-baserade strategierna? Först och främst är användning av nonsensord inte något som dominerar phonics. Läslistor med nonsensord används för att på ett säkert sätt få information om ett barns avkodningsförmåga för att kunna ge barnet adekvat stöd och träning. Nonsensorden är här en försäkran mot att barn utvecklar olika gissningsbaserade kompensationsstrategier som kan ge sken av att de ”är på banan med läsandet”.

Användningen av nonsensord kan visa på lekfullheten och kreativiteten i språk.

Ett annat syfte med nonsensord är att låta barn undersöka språkljud under de tidiga faserna av läsinlärning då utvecklingen av fonologisk medvetenhet är centralt, till exempel genom språklekar med rim och ramsor som inte sällan innehåller just ’nonsensord’. Användningen av nonsensord kan dessutom visa på lekfullheten och kreativiteten i språk; att med bokstäver till sitt förfogande hitta på nya, helt egna, ord att undersöka och leka med.

Allt detta bör man kunna förvänta sig att alla som är inblandade i barns tidiga läsinlärning känner till – i synnerhet de som arbetar som speciallärare eller specialpedagoger och de som utbildar F–3-lärare.

Väsentligt med gedigen kunskap

Det är väsentligt att de som verkar inom dessa professioner har gedigen kunskap om den konsoliderade, empiriskt baserade, kunskapen som finns idag om läs- och skrivinlärning. Idéer som att läsning bara är en direkt ”förlängning” av det talade språket, eller att läsa respektive lyssna på talat språk bygger på ett och samma, identiska, språksystem, har ingen empirisk grund när det kommer till läs- och skrivinlärning.

Att sprida sådana föreställningar är att skapa en bristande förståelse av den utmanande situation ett barn befinner sig i när det ska erövra dessa komplexa och för den mänskliga hjärnan främmande förmågor.

Det finns idag en gedigen, samlad, vetenskaplig kunskapsbildning kring läs- och skrivinlärning som den som arbetar i området inte kan välja att bara ignorera. Angående något för såväl individ som samhälle så centralt som att läsa-och-skriva måste denna kunskapsbildning vara en gemensam utgångspunkt.

Bygger halmgubbekritik

Det är inte rimligt att fiska upp en enstaka studie som den 30 år gamla Kronobergsstudien som Anna Insulander refererar i sin text. Än värre blir det när man som Anna Insulander blandar ihop korten. Kronobergsstudien fokuserade på barn med lässvårigheter och hade som kontrollgrupp barn som var medelgoda läsare (inte lässvaga barn som Anna Insulander skriver).

Studien inleddes 1989 och följde en grupp barn från vårterminen i årkurs två ända upp till nionde klass. Alla barn hade således redan tagit del av läs- och skrivinlärning i drygt tre terminer. Studien säger följaktligen ingenting om phonics-baserade metoder för den tidiga läs- och skrivinlärningen under lågstadiets första år.

Att förutom detta också bygga halmgubbekritik på basis av ett anekdotiskt vittnesmål från en grannes barn – helt taget ur sitt pedagogiska sammanhang – gör ingenting bättre.

Vi kan sitta och önska att läs-och-skrivinlärning skulle fungera som för det talade språket; att om vi bara låter barn bada i text kommer drivkraften att lära och förmågan att läsa-och-skriva uppstå av sig själv – men det är tyvärr en myt och en fantasi och inga halmgubbar i världen kan ändra på detta.

Agneta Gulz och Magnus Haake, professor resp. docent i kognitionsvetenskap

• Detta är en debattartikel. Det är skribenterna som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

Läs- och lyssningstips: Podden ’Sold a Story’, Anna-Eva Hallins språkblogg ’Språkforskning.se’ (https://www.sprakforskning.se). Artikeln ’Ending the Reading Wars: Reading Acquisition From Novice to Expert’ (Anne Castles m.fl., 2018).

LÄS MER:

Specialpedagogen: Då blir läsning nonsens

Replik: ”Fyra missuppfattningar om trendande läsmetoden”

Replik: ”Att ljuda är nödvändigt för läsinlärning”