Slutreplik: ”Synen på oss lärare är grundproblemet”

Det skulle vara en underdrift att påstå att min förra artikel om att barn ska gå i skolan skapade heta känslor.

Det blev rakt av kaos.

En stor grupp av vårdnadshavare, specialpedagoger och förståsigpåare var minst sagt missnöjda över min radikala åsikt att barn ska gå i skolan och att det är föräldrarnas ansvar att se till att de gör det.

Jag vill börja med att rikta ett stort tack till alla som har hjälpt till att förtydliga min tes genom alla era kommentarer, men också ett megatack till alla som visat så konkret på vilka enorma problem vi har i skolan där sättet att se på oss lärare är en stor del av kärnproblemet.

”Behöver utsätta barnen för läsning”

Det kommer krävas mycket för att förändra skolan och ge tillbaka makten till oss lärare. Men vi behöver få till ett paradigmskifte NU!

För att vända den nedåtgående spiralen gällande barns allt sämre förmåga att läsa behöver vi utsätta barnen för (*trumvirvel)… LÄSNING!

Men många av oss känner sig idag tvingade att hålla på med lyssneläsning i en alldeles för stor utsträckning. Vi har plockat bort de mest basala förmågorna som att läsa och skriva för att ha ryggen fri mot vårdnadshavare som ilsket hävdar att Bertil minsann inte behöver för han har ju dyslexi. Det som måste ske är att vi avskaffar extra anpassningar, och det fort! Denna chimär som har fått förstöra för elever i 10 år nu.

Nej, istället måste vi kunna erbjuda särskilt stöd mycket snabbare och i mycket större utsträckning. Vissa skolor har inte ens något särskilt stöd att ge elever som inte klarar den vanliga undervisningen.

Det ska finnas en ”särskilt stöd-garanti” på samtliga skolor i Sverige. Det finns det inte idag.

”Anpassningarna håller tillbaka”

Givetvis ska även fler resursskolor erbjudas till elever med de behoven. Detta måste åtgärdas omedelbums om vi vill se förändringar i elevers förmågor, och det är även en förutsättning för att vi lärare ska kunna utföra vårt jobb.

Idag går det nämligen inte att arbeta med läsning och skrivning i klassrummet på ett sätt som utvecklar eleverna till fullo för vi hålls tillbaka av de extra anpassningarna.

Eftersom många tolkar extra anpassningar på ett högst problematiskt sätt, det vill säga att man plockar bort istället för att lägga till.

Det blir då ett moment 22 för oss lärare, vi förväntas lära eleverna att läsa men samtidigt får vi påtryckningar gällande extra anpassningar.

Oftast kan påtryckningarna handla om att eleven inte ska behöva utföra en förmåga alls. Till exempel som att skriva och läsa vid dyslexi. Med särskilt stöd lägger vi till - med extra anpassningar plockar vi bort, det säger sig självt att en av dessa inte platsar i skolan.

Det kommer krävas mycket för att ge tillbaka makten till oss lärare.

Eftersom svenska skolan styrs av en marknadslogik där elev och förälder är kunder (och som vi alla vet har kunden alltid rätt) kan vi lärare inte utför vårt jobb.

”Måste få äga vårt yrke”

Om vi verkligen vill vända resultaten i skolan måste vårdnadshavare flytta ut från skolan.

Vi måste få äga vårt yrke.

Det blev nästan komiskt tydligt när jag skrev min förra debattartikel att vårdnadshavare har tagit sig alldeles för långt in i skolan.

Till och med när jag påpekar att min artikel inte handlar om barn med diagnoser generellt så säger de att: ”jo det gör det visst. Nu ska vi tala om för dig, du som har flera års erfarenhet inom yrket, hur det faktiskt ligger till. Alla barn du pratar om har npf, även de som inte har det”.

Som ett slags Münchhausen-syndrom: Alla vägar bär till adhd och vid målet  hamnar vi återigen i ett moment 22. De f ungarna får vi tydligen inte utmana, ha höga förväntningar på, eller ens prata om.

Flertalet gånger har jag varit med om att en elev har fått plats i en särskild undervisningsgrupp som särskilt stöd – en verksamhet inom skolan där det går färre elever, och lärare exempelvis kan arbeta mer med 1 till 1-undervisning.

”Ska vi lägga ansvaret på barnen själva?”

Men eleven ”tackar nej” till att gå där, och skolan går med på det. Flera yrkeskategorier inom skolan har i sitt professionella omdöme fattat ett pedagogiskt beslut – men detta faller sedan platt för att barnet ”inte vill”.

Hur kan vi lägga ansvaret på att barn själva ska kunna fatta meta-kognitiva beslut gällande sin egen kunskapsutveckling?! Det är så sjukt.

Vill vi på riktigt få till förändringar i barns skolresultat behövs två saker:

1. Hej då till marknadsskolan och

2. Fram med stålarna!

Ulrica Björkblom Agah, lärare i engelska, Stockholm

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

”Föräldrar förstör sina barns framtid – inte vi lärare”

”Tvång är ingen bot mot skolångest”

”Skolplikten får föräldrar att kämpa som djur”

”Skolfrånvaro beror inte på att det saknas stressbollar”

Inkluderingshaveriet: ”Det är dags att tänka om”

Forskaren: ”Lyssneläsning” får aldrig ersätta riktig läsning i skolan