”Mätbarhet får inte ersätta lärarnas professionella omdöme”

I min ursprungliga artikel lyfte jag en oro över hur ett ensidigt fokus på evidensbaserad undervisning och kognitionsvetenskap riskerar att marginalisera viktiga aspekter av språkundervisningen, såsom kulturella och sociala dimensioner samt lärarnas professionella omdöme. Replikerna jag fått visar på ett starkt engagemang för ämnet, vilket är glädjande, men de pekar också på behovet av att förtydliga och nyansera vissa av mina resonemang.

Riskerar att osynliggöra viktig forskning

Jag vill först bemöta Linnea Lindquist. Hon argumenterar att kognitionsvetenskap inte är en trend, utan en gräsrotsrörelse stödd av lärare och skolledare. Jag vill poängtera att min kritik inte riktar sig mot kognitionsvetenskapens värde i sig, utan mot en allt för snäv tolkning av dess tillämpning i klassrummet. Linnea skriver: ”Många kognitionsforskare har skrivit fantastiska böcker om hur barns hjärnor fungerar och hur utbildning bör organiseras. Det är den forskningen lärare och skolledare ska utgå från, inte enskilda studier genomförda på en begränsad grupp elever. Lärare ska övertaget inte behöva förhålla sig till enskilda studier.” Men hur ska vi i så fall förhålla oss till forskningens mångfald? Att enbart lyfta “samlad vetenskap” riskerar att osynliggöra viktiga bidrag från exempelvis kvalitativ forskning eller kontextspecifika studier.

Lärarens professionella frihet är central

Vidare skriver hon: ”Undervisningen måste bygga på mätbarhet. Lärare och skolledare måste veta exakt vad eleverna kan för att träna på rätt moment i undervisningen. All skolutveckling måste vara datadriven.” Detta är ett kraftfullt påstående som förtjänar nyansering. Mätbarhet kan vara ett viktigt verktyg, men det får inte ersätta lärarnas professionella omdöme eller marginalisera aspekter av undervisningen som inte är lätta att kvantifiera.

Vidare vill jag påpeka att Lindquists liknelse mellan en kirurgs arbete och en lärares profession (”På samma sätt som att en kirurg inte har professionell frihet att bestämma hur en inflammerad blindtarm ska avlägsnas ska inte lärare ha professionell frihet att välja dåliga undervisningsmetoder”) inte är särskilt rimlig. Kirurgens arbete handlar om att lösa ett tekniskt problem med en tydlig och enhetlig målbild, medan lärarens uppdrag är att hantera en komplex social och pedagogisk process som kräver en nyanserad förståelse av den mångfald av elever och klassrum svensk skola består av. Lärarens professionella frihet är en central del av undervisningens kvalitet, inte något obekvämt som kan avfärdas.

Det handlar om balans

Jag vill sedan bemöta Jonas Linderoth och Erik Winerö. De hävdar att kognitionsvetenskapliga och evidensbaserade metoder inte är dominerande i svensk utbildningsvetenskap och att lärare är intresserade av evidensinformerad praktik. Jag välkomnar denna diskussion men vill betona att min artikel pekade på behovet av balans. Forskning är mångfacetterad, och de sociala och kulturella aspekterna av undervisning är inte mindre viktiga bara för att de inte alltid kan mätas lika enkelt som avkodningsfärdigheter.

Läsning är inte bara en teknisk färdighet

Jag vill därefter bemöta Christian Holmberg Sjöling. Han föreslår att undervisningens fokus på grundläggande färdigheter är rimligt och jämförbart med andra kontexter som musikutbildning eller idrott. Detta är en värdefull poäng, men den ignorerar skillnaderna mellan dessa domäner. Läsning är inte bara en teknisk färdighet; det är ett verktyg för att engagera sig i världen, förstå andra och forma sin identitet. Att träna avkodning är viktigt, men det får inte bli ett ändamål i sig själv. Holmberg Sjöling missar att sociala och kulturella dimensioner inte är ett ideologiskt tillägg utan centrala för djupare läsförståelse.

Verktygslådan är bredare än vad debatten låter påskina

Jag vill slutligen bemöta Linda Fälth och Magnus Haake. Jag håller med om de allra flesta av era resonemang, men vill betona att jag inte menar att ”misskreditera evidensbaserade praktiker samt kognitionsvetenskap”, utan att argumentera för att den verktygslåda som behövs ”för att fatta välgrundade beslut i klassrummet” är bredare än vad debatten ibland låter påskina. Fälth och Haake tycks vara överens med mig om vikten av att kombinera evidens och lärarnas erfarenheter, men jag vill också peka på en motsägelse i deras resonemang. De frågar: ”Vem talar om ’en lösning’ och vem betonar ’mätbarhet’?” Svaret finner vi exempelvis i en av replikerna jag bemött ovan: ”Undervisningen måste bygga på mätbarhet” och ”All skolutveckling måste vara datadriven.” Det är tydligt att mätbarhet framhålls som en central princip. Även om Fälth och Haake förespråkar en mer balanserad syn, så uppstår en risk att den typ av resonemang som förs av flera höga röster i debatten får alltför stort utrymme och styr debatt, så väl som praktik, mot en förenklad bild av undervisningens komplexitet.

Vi måste undvika polariserande debatter

För att skapa en hållbar framtid för svensk skola måste vi undvika att fastna i polariserade debatter mellan evidens och erfarenhet, mätbarhet och komplexitet. Vi behöver en bred forskningsbas som tar hänsyn till såväl de tekniska som de sociala och kulturella dimensionerna av undervisning. Skolans uppdrag handlar inte bara om att träna färdigheter utan om att forma människor. Det är genom mångfald och dialog som vi kan nå dit.

Oscar Björk, universitetslektor i svenska, Mälardalens universitet 

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

TIDIGARE INLÄGG I DEBATTEN:

Replik: ”Gräsrotsrörelse bakom kognitionsvetenskapens uppgång”

Linnea Lindquist: ”Kognitionsvetenskap är inte någon trend”

Replik: ”Endast i skolan är det kontroversiellt att börja med det grundläggande”

”Kasta inte halmgubbar i utbildningsdebatten”

”Lärare kan bli lidande av nya forskningstrenden”

LÄS ÄVEN:

Forskarna dömer ut trender i skolan: ”Bygger på myter”

Hjärnforskaren varnar för ensidigt neurofokus i skolan