”Skojbråken gör mig oändligt trött”
Högstadieläraren Emilia Friberg är trött på skojbråk och machokultur i skolan.
Vi lärare debatt Högstadieläraren Emilia Friberg vill slippa vara den tjatiga morsan – och hon vet vilken hjälp hon behöver.
Jag är så oändligt trött på så kallade skojbråk. Jag vill spy när det påstås att det ”bara är ett skämt” när någon uttalar sig rasistiskt, sexistiskt, homofobiskt eller funkofobiskt i ett klassrum eller en skolkorridor.
Varför tillåts machokulturen och destruktiva maskulinitetsnormer vara en så naturlig del av umgänget bland tonåringar? Det är ändå 2024. Borde vi inte ha kommit längre?
Det är tydligt i LGR22 att det i skolan ska vara ett aktivt jämställdhetsarbete och att vi ska arbeta med sexualitet, samtycke och relationer.
”Känns som vi backar”
Jag vet att det görs mycket bra gällande dessa områden men det känns samtidigt som vi tar ett steg framåt så backar vi sedan två steg tillbaka.
Eleverna vet vad de ska säga i klassrummet för att göra oss som lärare nöjda och glada. Sedan gör de ändå tvärtom en stund senare.
Vi lyfter frågorna i undervisningen och har samtal med eleverna i korridorerna men ändå tycks det aldrig ta slut.
Varför ska det vara så svårt att förstå att varken bruka våld om det så är fysiskt, psykiskt eller verbalt ska vara accepterat? I övriga samhället leder fysiskt våld till att du riskerar att dömas för misshandel men i skolan är det ”bara på skoj”.
Skolan ska förbereda eleverna inför att bli demokratiska samhällsmedborgare. Trots det känns det som att skolan ibland är ett alternativt universum.
Varför tillåts machokultur vara en naturlig del?
Alltför ofta, betydligt oftare än vad jag skulle vilja, så slår tanken mig är det för att jag identifierar mig och identifieras av andra som kvinna, som att jag inte tas på allvar av eleverna när jag markerar mot machokulturen avarter.
Jag blir till slut bara som en tjatig morsa som knappt någon orkar att lyssna på. Det trots att de flesta av mina elever vet att jag tidigare i mitt liv har levt med en väldigt våldsam alkoholist.
Önskemålet till manliga kollegor
Min största önskan är att du lärarkollega som identifierar dig som man, också aktivt jobbar mot machokulturen och för jämställdhet. Bli lika (eller allra helst mer) provocerad som jag blir av skojbråk.
Markera sedan minst lika hårt eller allra helst hårdare än vad jag gör. Då kanske jag slipper bli den tjatiga morsan. Jag kommer i alla fall att upplevas mer sällan som att jag är det.
Tyvärr, även om det gör mig både ledsen och besviken att vi inte har kommit längre i 2020-talets Sverige, så är det antagligen den enda vägen framåt.
Det är ingen autobahn utan hastighetsbegränsning. Förhoppningsvis är det i alla fall en liten stig som det med hjälp av en röjsåg går att ta sig fram längs.
En stig som gör att vi kan komma lite närmare en jämlik, demokratisk och fredlig värld.
Emilia Friberg, högstadielärare, Uppsala
- Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.
LÄS ÄVEN:
