”Ska vi ha ’tyst i klassen’ – eller gå den humanistiska vägen?”

De nuvarande ekonomiska utmaningarna inom skolan är delvis ett resultat av humanistiska värderingar. Med auktoritära metoder och undervisning som bygger på lydnad kan man ha 30–40 ungdomar i samma klassrum och få ordning och disciplin till en relativt billig peng. Men Sveriges ljusa människosyn, tilltro till utvecklingspsykologi och demokratisering och stäven att ge individen mer inflytande och flera valmöjligheter höjer dramatiskt förväntansnivån.

Förr skulle eleverna och medborgarna lära sig att anpassa sig till fröken och samhällsnormerna. Nu är det tvärtom. Läraren ska anpassa sig till varje enskild elevs behov, sätt att lära sig och uttrycka sig. Demokrati tolkas inte som ”majoriteten” bestämmer utan att individen ska bestämma och om inte ”min” vilja går igenom är det fel på demokrati och systemet.

Skolan i ”mellanmjölkens land”

De flesta politiska partier och många skoldebattörer tycks tro att skolans problem är en konsekvens av brist på respekt, ordning och disciplin. Professionella pedagoger arbetar frenetiskt med att individualisera och anpassa undervisning och att främja delaktighet, inkludering och leva upp till läroplanens humanistiska människosyn.

Skolan har hamnat i ”mellanmjölkens land”. Få inom skolvärlden vill tillbaka till människosynen som auktoritära skolan representerade, men inte heller lyckas vi att fullfölja drömmen om delaktighet, individualisering och samverkan. Man har tappat den gamla vägen och famlar i mörkret efter en ny väg framåt. Det kostar i tid, kraft och pengar.

Konsekvensen är en ängslighet som resulterar i tvekan och osäkerhet. Individen får allt fler ”diagnoser”. Marknaden fylls med allt fler trendlösningar. Betygssystem och läroplanen byts regelbundet. Skolledare flyttar på sig eller flyttas av förvaltningarna. Marknadsaktörer tillåts att äta upp de kommunala verksamheterna. Individuella lönesättningar ökar rörligheten bland personalen. Datoriseringens konsekvenser förvirrar och kostar. Läsnivån sjunker. Läraryrket lockar inte som förr. Lärarstudenterna har inte längre de hantverks-, ledarskaps- och didaktiska kompetenserna som krävs i ett alltmer komplext och utmanade yrke.

Ängslan och förtvivlan kvarstår

Om vi menar allvar att återigen göra de humanistiska värderingarna till en svensk fördel för samhället och skolan, krävs en förståelse att tillämpningen av de humanistiska värderingarna kräver en mycket hög kompetensnivå hos personalen och dess ledare (och politiker).

Det är ju en grannlaga uppgift att få till stånd en undervisning som tar vara på varje individens styrkor, talanger, behov och intressen och samtidigt ger en baskomptens för att läsa, kommunicera, samarbete, analysera samt förstå påverkan och informationskällor och digitaliseringens betydelse.

Under tiden kvarstår en ängslan och förtvivlan. Ska vi bakåt i tiden till den bekväma ”tyst i klassrummet”-modellen? Eller ska vi behålla humanism genom att utveckla en metodik som tränar till ansvar och samarbete? Att gå den humanistiska, demokratiska vägen framåt kräver mod, investering och framför allt kompetensutveckling. Det kräver ett långsiktigt tänk om hur vi vill att framtidens medborgare ska agera.

Vi kommer fortsätta famla

Inget kan vara mer felaktigt att tro att humanism inte kräver disciplin, fokus, djup kunskap och uppföljning. Ett lyckat projektarbete, en vetenskapligt problembaserad undersökning eller värdeskapande gruppaktivitet är otroligt krävande att genomföra på rätt sätt. Världen utvecklas via en ständigt kreativ problemlösning i samverkan med andra. Framtiden är kooperativt.

Vi har långt kvar till en samarbetsskola som bygger på en vetenskaplig grund och vi kommer att fortsätta att famla. Men vi gagnas inte av ängslan och tvekan. Det gör bara att det tar längre tid och kostar alltmer. Vill vi främja ansvar, ansträngning och artighet (samförstånd och samarbete) kommer det att kräva kompetens och investering.

En gång i tiden valde vi i Sverige den humanistiska vägen. Tveka inte. Fullfölj den. Den må kosta i början men den kommer att gagna både individen och samhället och gör Sverige återigen till en förebild.

John Steinberg, fil dr i pedagogik och författare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.