”Ska ett forskningsfält bestämma vad läsning får vara?”

Agneta Gulz beklagar i sin replik på mitt tidigare inlägg i Vi Lärare att jag lägger fokus på ”inlägg på sociala medier tagna ur sin kontext”.

Jag menar att det är förvånansvärt att Gulz menar att denna debatt inte bör föras.

Det kanske beror på att företrädare för det kognitionsvetenskapliga fältet inte tenderar att hängas ut på samma sätt i sociala medier.

Oscar Björk har fått en hel del sakliga och välformulerade svar på sina inlägg i traditionell media. Det är bra.

”Uthängd i sociala medier”

Samtidigt har han blivit uthängd i sociala medier. Där har han blivit personligt påhoppad, ivrigt påhejad av en välkänd skoldebattör.

Detsamma gäller för övrigt numera också undertecknad. Jag tror inte att Agneta Gulz menar att det är ett gynnsamt debattklimat.

”Personliga påhopp påverkar”

Jag inser själv att min replik här kommer generera häcklande och möjligen hånfulla svar på sociala medier, kanske om min ”vänsterextrema pottfrilla”, min ”tillknäppta Mao-skjorta” och mitt ”stela leende” (bara ett urval av kommentarer jag tidigare fått).

Säkerligen kommer någon säga att jag saknar humor.

Och även om jag måste säga att jag fnissade åt ovanstående finurliga (AI-genererade?) analys av mitt utseende så gör dessa personliga påhopp något med viljan och orken att debattera offentligt.

Ingen kan väl hävda att detta på något sätt skulle vara gynnsamt för en fortsatt dialog?

Det är fint att Gulz beklagar att vissa forskare och lärare känner obehag. Men Gulz ifrågasätter alltså inte påhoppen i sig och kritiserar dessutom att vi alls behöver diskutera nivån i debatten.

”Dömer inte ut forskningen”

Så till innehållsfrågan. Här dömer Agneta Gulz ut mig som helt okunnig.

Jag håller med om att min formulering om fonologisk medvetenhet och systematisk ljudning blev olycklig i sammanhanget.

Det är inte så att jag förstår dessa två begrepp som ”samma” och det är inte heller så jag undervisar lärarstudenter. Jag instämmer med Gulz i att detta är grundläggande och viktig kunskap, som både lärarutbildare och lärare bör ha en fördjupad kännedom om.

Vad jag däremot ställer mig frågande till är att Gulz verkar tro att jag dömer ut hela kognitionsvetenskapen som forskningsfält.

Här tycker jag inte att hon är särskilt noga när hon läser vad jag skriver, för min text tolkas väldigt snävt och konfrontatoriskt.

Det jag diskuterar i min första text är kunskapssyn och vad som vanligen läggs i ordet evidens.

Det är en diskussion som jag tänker mig förs även inom ett stort och mångfacetterat forskningsfält som kognitionsvetenskapen.

Sedan har Gulz säkerligen rätt i att jag har mycket att lära om kognitionsvetenskapen som forskningsfält i sig. Liksom, får jag väl anta, att många forskare inom detta fält kan lära mer om didaktisk forskning.

Men att döma ut mig som helt okunnig, vars inlägg inte ens borde ges utrymme på en plattform som Vi lärare, det är sannerligen en orättvis bedömning av min kompetens och vad jag skrivit fram i mitt tidigare inlägg.  

Jag hör inte heller en motsvarande efterfrågan om nyansering i de debattinlägg som kommit från kognitionsvetenskapliga debattörer.

När man talar om mångfacettering handlar det, i alla fall i Gulz replik, uteslutande om en sådan inom det egna fältet.

”Har inte alla svar”

Men här får ni gärna motbevisa mig! Jag anser att också att kognitionsvetenskap har en plats på lärarutbildningen, men jag vänder mig mot att den ensamt skulle sitta inne med alla svaren (läs gärna Sven Anders Johanssons inlägg om kärlek på Humtank).

Vidare är de aspekter som Gulz nämner som en del av ”Science of reading” viktigt för läsundervisning.

Men jag menar att det också är viktigt att lyfta andra aspekter som kan ha betydelse för barns läs- och skrivutveckling, utan att de personer som gör det häcklas i sociala medier.

Mötet med eleverna

Inom det didaktiska fält där jag verkar är mötet med eleven en central del. I detta möte står de ömsesidiga relationerna mellan eleverna, läraren och det innehåll som ska undervisas i fokus.

När det gäller tidig läsundervisning kan sådana möten ofta stärkas av att läraren använder metoder som systematisk ljudning. Men att reducera detta möte till enbart en metod vore, enligt min uppfattning, att förringa vad undervisning är eller bör vara.

Och slutligen, visst bygger många forskningsfält idag på varierade forskningsmetoder och kvantitativ såväl som kvalitativ data.

Men talar vi om evidens så är det vanligen det förra – det kvantitativa – som åsyftas.

”Räknar bara effekt”

Vi är därför många forskare som nu upplever att det är mätbarhet och effekt som är det enda som räknas. Jag tror inte att det är särskilt gynnsamt för den framtida forskningen, för undervisningen på skolorna och således inte heller för framtida elever.

Den åsikten ska kunna föras fram, utan att det föranleder anklagelser av typen att man är totalt okunnig, eller som i kommentarsfält på sociala medier, att man är vänsterextremist (och ja, här lyfter jag ut ett inlägg ur sitt sammanhang att göra en poäng!).

Sofia Hort, biträdande lektor i svenska vid Mälardalens universitet

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

TIDIGARE I DEBATTEN:

Slutreplik: ”Mätbarhet får inte ersätta lärarnas professionella omdöme”

Replik: ”Gräsrotsrörelse bakom kognitionsvetenskapens uppgång”

Linnea Lindquist: ”Kognitionsvetenskap är inte någon trend”

Replik: ”Endast i skolan är det kontroversiellt att börja med det grundläggande”

”Kasta inte halmgubbar i utbildningsdebatten”

”Forskningen tar inte nog hänsyn till moderna utmaningar”

”Lärare kan bli lidande av nya forskningstrenden”

LÄS ÄVEN:

Forskarna dömer ut trender i skolan: ”Bygger på myter”

Hjärnforskaren varnar för ensidigt neurofokus i skolan