SFI-läraren om eleverna efter massmordet: ”Ni vet hur skott låter”

Elva döda. Flera skadade. På en skola som vår.
Och vad vet ni redan? Ni som nu kommer till er lektion.
Ni som har så många problem att vi lärt oss uttala dem på flera olika språk.
Problema. Mushkila. Matata.
Vi brukar försöka avstyra era tankar.
Nu är ni här! Nu är det skola. Trygga rutiner.
Vilken dag är det idag? Datum?
Och så var det startsången.
Öva på svenska. det ska vi göra idag!
Och så de där rytmklapparna som är så svåra att få till.
Spridda leenden. Skratt. Och så är vi i gång.

Jag kan inte välkomna er med det här

Men idag. Idag står jag och fingrar på en hög A4-papper med färggranna bilder på.
En stadssilhuett med bokstaven Ö intill. Bildstödsprogrammets sätt att visa Örebro.
Staden som börjar på den där omöjliga vokalen.
Vad vet ni? Har ni möjligtvis hört staden nämnas?
Skjuter omärkligt undan pappershögen.
Jag förmår bara inte. Kan inte välkomna er med det här.
Håller upp häftet Tema Mat. Låt oss tala om bröd! Ris och kyckling. Ritar metspö på tavlan. Jo, ni har fiskat. Det nickas glatt.

Klockan går… Bara en kvart kvar… Det var det där med den svåruttalade staden…  Det KAN finnas en massa känslor som virvlar runt.  Svarta rubriker och intervjuade personer med namn som liknar era kan ha väckt tankar. Det kan finnas frågor som inte kan ställas. Om inte ens ordet VARFÖR finns i det gemensamma språkets ordförråd - hur kan ni då ställa frågan? Och till vem? Det måste ju nästan bli till mig. Er lärare. Så utan fråga måste jag ta initiativet.

På sätt och vis är jag glad att ni inte kan säga Varför. Jag skulle ändå inte skulle kunna svara. Utom med en fras som många av er faktiskt kan: Jag vet inte.

Nu är det jag som saknar kunskap

Jag ber er stoppa undan era häften.
Under tiden hinner jag fundera. Vad vet ni?
Om ni känner till det som jag snart kommer att berätta har jag inte en aning om.
Men ni vet så mycket annat. Alltför mycket annat.
Sådant som jag inte vet.
Ni vet hur skott låter på nära håll.
Ni vet hur metall luktar.
Ni vet hur det känns att behöva fly för sitt liv.
Att komma ifrån varandra och inte veta när man kan ses igen.
Ni har känt fruktan. På ett sätt som jag inte kan förstå.
I mycket annat är ni som barn i allt det nya.
Jag får lära er hur pennvässaren fungerar.
Men i det här läget är det jag som är ett barn.
Jag som har levt så beskyddad från världens Stora Ondskor.

Och nu ska jag riva upp den sårskorpa som kanske har börjat bildas över de värsta minnena.
Nu när ni har kunnat känna er trygga ett tag…
Jag drar efter andan. Sen delar jag ut pappren. Bänk för bänk.

– Har ni hört om en stad som heter Örebro?

– – –

”Han som sköt. Död. Inte farlig mer.”

När jag lämnar klassrummet vet jag inte vad som har gått fram. Vad bär ni med er hem idag?

Några av er visste redan. Andra av er hade ingen aning. Viskade med någon som kunde översätta. Uttrycket i ögonen när jag såg att ni hade tagit in.

Andra av er gick inte att läsa av. Ni fick se er lärare gömma sig under katedern. Ni fick se er lärare föreställande polis komma in och befria. Ni fick se samma lärare rikta ett låtsasgevär omkring sig. Sen mot sig själv. Och falla till marken med orden ”Han som sköt. Död. Inte farlig mer.” Ett hjärta på whiteboardtavlan med ordet Örebro i. Var inte rädda. Det fick ni höra mig säga. Som något slags biträdande Jesusfigur. Men ni kan inte ordet farlig och ni kan inte ordet rädda. Så jag vet inte alls vad ni tänker om allt som ni sett. Men med er hem har ni ett papper med ord och symboler. Namn och kontakt till vuxenutbildningens kurator. Och en uppmaning. Uppmaningen är bildsatt med pratbubblor, kramande människor och en rad klockor med pilar mot alla urtavlor utom en.

Prata med barnen hemma. Säg att skolan är trygg nästan alltid.
För det har polisen sagt.
Det finns ingen ökad hotbild. Skolan är alltså nästan alltid trygg.
Men det är det där med nästan. Det där med den klocka som inte har en pil till sig.
Jag vet inte om ni förstår ordet nästan.
Men jag inser att ni känner betydelsen i era kroppar.
Det är mycket som kan hända på de minuter när trygghetspilen inte pekar mot klockan.
Ni vet att det är skillnad på Alltid och Nästan alltid.
Stor skillnad.

Linda Claremar, SFI-lärare på studieväg 1

LÄS ÄVEN:

SKOLDÅDET: Läraren berättar om skräcken i klassrummet

Läraren Aziza dog i skolskjutningen: ”Vi sörjer vår kollega”

Anna Olskogs skarpa krav – efter masskjutningen

Facket efter skoldådet: ”Lärarna får bra stöd”

Maria Wiman: Mer än någonsin känner jag hjärtat slå för skolan

Så har skolorna i Finland förändrats efter skjutningarna

Säkerhetsexperter efter skolskjutningen: Lås skolor

Maria Wiman: Att låsa skolan är att mildra en galopperande sjukdom