Replik: ”Skola och marknad går inte ihop”

Läraren Camilla Lind skriver i en debattartikel på Vi lärare att vi borde fokusera på kvalitet istället för skolform, och menar att politiker spelar ut lärare mot varandra.

Vidare verkar hon ondgöra sig över att den politiska debatten handlar om huruvida ”marknadsexperimentet” ska få fortgå eller inte.

Vad Camilla Lind anser att politikerna skall debattera istället låter jag vara osagt, men är inte politikers uppgifter är att sätta upp regler, allokera resurser, kontrollera att regler följs och se till att vi har ett väl fungerande system där vi lärare kan utöva vår expertis?

Camilla Lind har rätt i att driftsformer – generellt -  inte med nödvändighet behöver avgöra en verksamhets kvalitet eller hur den når sina effektmål.

Tyvärr går skola och marknad inte ihop ens idémässigt på grund av flera anledningar.

Dels är skolan obligatoriskt och kundunderlaget är bestämt på förhand. Dels råder ingen priskonkurrens som på en ”riktig” marknad, priset är bestämt på förhand och dessutom sker betalningen i förväg innan skolan har levererat någon utbildning till eleven.

Vi har dessutom ett system där kommunen är tvungen att betala ut pengar till friskolorna utan att ha några möjligheter att ställa krav på vad friskolorna skall leverera.

Ingen tjänar på en schism mellan lärare

Det råder också informationsassymetri mellan konsument och producent vilket hindar konsumenten från att göra ett rationellt och välinformerat val.

”Kan inte reklamera en utbildning”

Vidare kan inte kunden kräva sin utbildning tillbaka om det visar sig i efterhand att den varit undermålig och eleven ligger hopplöst efter. 

Dessutom är det leverantören som betygsätter kunden istället för tvärtom som är brukligt i vanliga marknadssammanhang.

Betygssättningen är myndighetsutövning men likväl är friskolorna undantagna offentlighetsprincipen, vilket gör att skattebetalarna inte har någon insyn i hur skattemedlen används eller vad de används till eller var de används.

En friskola kan i princip stänga ned över en natt och då är kommunen skyldig att ta hand om alla elever som står utan skola – trots att kommunen redan i förväg betalat friskolan.

Så långt det som är fel redan på skrivbordsstadiet, så hur har marknadsskolan klarat mötet med verkligheten? Med betygsinflation, ökad segregering, onödiga och dyrare kostnader för kommunerna, omöjliggörande av långsiktig planering för skolan, sämre lokaler för eleverna, sämre lärartäthet, mindre särskilt stöd för eleverna. 

Camilla Lind menar att betygsinflationen beror på otydliga kunskapskrav (där ger jag henne delvis rätt) och att vi lärare borde sitta ner och diskutera vad som egentligen ska krävas för de olika betygsstegen. 

Kardinalfelet uppstår när hon använder detta som argument för att kanske friskolan inte sätter glädjebetyg trots allt och att fokus borde vara på kvalitet i stället för driftsformer,

Bristerna i betygssystemet

När Camilla Lind spekulerar i om elever i musikklasser mäts efter en annan måttstock än elever i vanliga klasser pekar hon på en möjlig (och trolig) brist i betygssystemet snarare än att driftsformer inte skulle spela någon roll inom skolan.

Om det vore som artikelförfattaren påstår borde rimligtvis glädjebetyg uppstå i kommunal skola i samma utsträckning som i friskolekoncernerna men det vet vi sedan länge att så inte är fallet. Verkligheten visar att glädjebetygen delas ut frikostigare inom friskolekoncernerna och varför det är så är ju inte särskilt konstigt att förstå.

Betygssystemet är så löst formulerat att betygen enkelt kan användas som konkurrensmedel på skolmarknaden för att locka elever, med andra ord är alla incitamentsstrukturer på plats för att friskolorna ska kunna begagna sig av betygsfusk. Att så också sker är väl dokumenterat.

Camilla Lind har en viktig poäng i att ingen tjänar på om det skulle uppstå en schism mellan lärare som jobbar i kommunal regi respektive friskolekoncerner.

Den viktigaste skolfrågan

På politisk nivå och förbundsnivå är ändock hur skolsystemet skall rättas till den enskilt viktigaste frågan att driva. Det är fullt möjligt att (med rätta) kritisera ett system utan att angripa de enskilda individer som arbetar inom systemet.

Inom exempelvis vården finns det privata utförare men staten är fortfarande huvudman och kan därmed garantera att viss utrustning ska finnas på vårdcentralerna, och ställa krav på leverantören vad som skall levereras för pengarna och vi skattebetalare får insyn i hur våra skattemedel används.

Dessutom kan en vårdcentral inte stänga med kort varsel, den måste fortsätta driva verksamheten i minst ett år. Mig veterligen finns inga belägg för att lärare som arbetar inom friskolekoncerner inte är välkomna, mobbas eller tystas ned inom förbundet men har Camilla Lind belägg för sådana påståenden är hon mer än välkommen att presentera dessa.

Patrik Andersson, musiklärare och läromedelsförfattare, Tyresö

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Läraren: Fokusera på kvalitet – inte skolform

Lotteriet: Så mycket skiljer betygen mot nationella prov

Lärarna i stor kampanj mot marknadsskolan: ”Systemfel”