Replik: ”Rikta kritiken mot makten – inte elevhälsan”

Hur kan en så engagerad lärare och debattör utelämna de stora systemfelen i sin kritik kring särskilt stöd?

Jag delar vissa delar av Filippas analys om bristerna, men ser ingen kritik mot huvudmännen och politikerna, som faktiskt har makten att påverka.

”Stöd inte samma som hjälp”

Problemet att elever inte får det stöd de behöver i tid är välkänt, och här är jag helt överens med Filippa om att utredningar kan dra ut på tiden i stället för att sätta in nödvändiga insatser skyndsamt.

Samtidigt, de elever som redan får särskilt stöd har många gånger bristfälligt stöd på grund av otillräckliga analyser och därmed brister i insatserna.

Stöd i sig innebär alltså inte per automatik adekvat hjälp, och skolor behöver stärka sitt kompensatoriska arbete för att verkligen fullfölja sitt uppdrag.

Den stora frågan här är varför ingen kritik riktas mot dem som har störst makt att påverka skolans resurser och förutsättningar – huvudmän och politiker.

Skolinspektionen har (äntligen efter en lång tid) börjat tydligt kritisera huvudmännen för att de inte säkerställer tillräckliga resurser för skolans arbete med stödinsatser.

Begränsade resurser beskrivs även leda till att skolor avstår från att utreda elevers behov, eller ännu värre, att man väljer stöd som inte är resurskrävande. I en av statens offentliga utredningar riktar man liknande kritik mot huvudmännens svaga kompensatoriska resursfördelning, samt att adekvata insatser tas bort på grund av ekonomiska skäl.

Även rapporten ”Skolan går inte i repris” från Sveriges Lärare belyser problemen men utifrån läs-skriva-räkna-garantin. Bra analyser görs ute bland skolorna men insatser uteblir på grund av brister på resurser. Dessa problem är välkända i skolans värld och kan knappast ha undgått en engagerad debattör som Filippa.

Jag ser ingen kritik mot dem som faktiskt kan påverka

Filippa antyder dessutom att faktorer som differentiering, tillgänglig lärmiljö och inkludering skapar problem för elever i behov av stöd.

Sverige tappar i inkludering

Men inkludering handlar om elevers rättighet till pedagogisk och social delaktighet med sina kamrater.

Det kräver resurser.

Om en elev bedöms vara i behov av specifika läsinsatser och inte får det på grund av bristande resurser, hur kan det då vara elevers rättigheter som är problemet?

Att denna rättighet till delaktighet skulle vara ett haveri, eller ha gått för långt som en del politiker uttrycker sig, är lika långsökt som att kalla människors rösträtt för ett haveri enbart för att Trump blev president.

Dessutom har Sverige under en tid tappat i ranking vad gäller jämlik och inkluderande undervisning vilket gör det än mer obegripligt att det skulle vara inkludering som är ett bekymmer. 

Varför försöker inte Filippa, i stället för att flyktigt omnämna elevhälsans professioner som ett problem, samla en enad lärarkår och rikta kritiken där den hör hemma – mot de mot de som kan förändra resurserna?

Finns det något lärarkåren behöver, så är det en samlad röst som tydligt värnar om elevers rättigheter och som håller huvudmännen ansvariga för skolans kvalitet.

Jens Jörborn, specialpedagog

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN: 

Filippa Mannerheim: Skolverket ger råd – men kritiserar skolor som följer dem

Skolministern: ”Vi har ett inkluderingshaveri”

Läraren om skräcksiffrorna: ”Inte mer fortbildning”

Elin Z: ”Inkluderingshaveriet är att vi inte inkluderar”