Replik: ”Tvång är ingen bot mot skolångest”

Det var med sorg i hjärtat jag läste din debattartikel, Ulrica Björklbom Agah.

Jag har tidigare arbetat flera år som skolpsykolog. Jag har varit i många klassrum, träffat många lärare och elever och vet hur alla sliter och hur tufft det är att arbeta i skolan.

Idag arbetar jag på habiliteringen med barn med autism, deras föräldrar och ibland också lärare.

Vi vet att många av de elever som utvecklar en problematisk skolfrånvaro har svårigheter relaterade till NPF, vissa har diagnos, andra inte.

Vill inte vara dåliga föräldrar

Det jag påfallande ofta hör från föräldrar som har barn som inte klarar av att gå till skolan är hur mycket de har provat, hur många råd de försökt efterfölja och hur dåligt samvete de har några år senare över att de under en alltför lång tid tvingat sitt barn dit. Ibland med hårda ord, ibland fysiskt.

I backspegeln ser de att de vacklat och fallit för press från skola, från socialtjänst och ibland från skolpsykologen som uppmanat till att ta barnet till skolan till varje pris. Det är ju skolplikt. Man vill inte vara en dålig förälder.

Sedan skolplikten infördes i Sverige 1842 har otvetydigt livsvillkoren förbättrats för många människor.

Många barn har fått en chans till ett bättre liv som vuxna. Jag avser inte att debattera skolpliktens vara eller inte vara, men vi behöver förhålla oss ödmjuka till att skolan inte är eller någonsin har varit en barnanpassad institution.

Jag vill påstå att barns hjärnor inte är utformade för att sitta stilla sex timmar per dag, att vara tvingas att samsas med 25 jämnåriga i ett relativt litet utrymme, att möta ett stort antal vuxna som knappt har kontakt med ens föräldrar och att arbeta med saker som man har begränsade förutsättningar att klara.

Till dess skolans läroplan, arbetssätt och resurser ändras behöver eleverna anpassningar.

Lägg till att barnet har särskilda svårigheter med att förstå sammanhang, koncentrera sig, hantera förändringar, förstå socialt samspel, upprätta trygga relationer.

Vi skulle aldrig kräva av en arbetstagare att fortsätta gå till arbetet med depressionsdiagnos, sömnsvårigheter, irritabilitet som lett till att vännerna flytt och ett minne som sviker.

Vi skulle inte kräva att en arbetstagare dagligen skulle göra uppgifter som hen inte hade förmåga att klara av, vi skulle inte acceptera att bli bedömda och betygsatta i vårt arbete varje dag, än mindre att vissa uppgifter fick betyget F.

Vi vuxna har för det mesta en utväg om arbetet blir för slitsamt. I värsta fall sjukskrivning.

”Att vara lärare kan vara det svåraste”

Att vara lärare är ett väldigt speciellt arbete. Kanske det svåraste av alla. Det kan göra all skillnad i världen för ett barn, både åt ena och andra hållet. Det innebär att förhålla sig till att barnen inte är där frivilligt.

Så snälla, skyll inte på föräldrarna som efterfrågar anpassningar, lägg skulden på ett skolsystem som utformats av politiker som föraktat forskning och beprövad erfarenhet. Till dess skolans läroplan, arbetssätt och resurser ändras behöver eleverna anpassningar. 

Att vara lärare är att förhålla sig till att barnen inte är där frivilligt

Jag är också förälder.

Jag vet hur det är att ha en 7-åring som dagligen uttrycker att han hellre dör än går till skolan.

Jag må vara en curlande förälder som förstör hans liv, men jag accepterade inte att hans barndom skulle bestå av ångest och nedstämdhet för jag ville tro på att skolan kunde vara annorlunda.

Det har också visat sig stämma, idag har han lärare som har en god förståelse för hans svårigheter, han får inte längre skäll och bestraffning och han får adekvata anpassningar.

Det är fortfarande tufft, men han vill leva och han kan njuta av sin fritid.

Ulrika Björkblom Agah, vi ser på denna svåra fråga från diametralt olika utkikstorn. Men jag hoppas att föräldrar som vänt ut och in på sig själva, kämpat sig blodiga och inget hellre vill än att få en fungerande skolgång för sina barn inte ska behöva läsa att de förstör deras framtid. Det är att sparka på dem som redan ligger. 

Annika Laestadius, leg psykolog

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

”Föräldrar förstör sina barns framtid – inte vi lärare”

Mobilt team ska fånga upp hemmasittare

Specialläraren: Detta är riskerna med extra anpassningar