”Ordet relationskompetens gör mig illa till mods”

Emelie Kyllönens svar på min artikel ”Fokus på goda relationer skadar skolan” visar att vi är långt ifrån något som kan liknas vid ett konsensus. Troligen handlar diskussionen om något ännu känsligare – om skolans paralyserande rädsla för att vara en auktoritet. Denna rädsla tycks vara en stark drivkraft för många som jobbar i skolan, inte minst i ledande och styrande positioner.

”Bortser från motsägelser”

Många har köpt bilden av att skolan förr var förtryckande och att elever levde i skräck. Tänkandet att historien är ett antiideal och att vår tids mål och mening är att vara dess motsats går igen på många akademiska områden. Det är ett behändigt sätt att tolka världen, men det kräver att man håller sig benhårt till vissa teorier och bortser från många motsägelser.

Om elevernas kunskaper försämrats över tid, vilket det finns en del som talar för, borde väl den "forskning", som bland annat Kyllönen källfritt hänvisar till och som säger att goda relationer är en förutsättning för inlärning, komma fram till att relationsskapandet var bättre förr. Att Caligula är felporträtterad och i själva verket skapade tillit och trygghet innan han började med latinet. Det borde vara otänkbart att världens mest utvecklade och kunskapsintensiva civilisation skapats utan att man haft fokus på relationer i skolan.

Jag kan inte veta vad det är för forskning som åsyftas, men det finns ingenting som säger att den process som gör att information kan lagras i och hämtas fram ur långtidsminnet är beroende av trivsamma omständigheter. Snarare verkar obehagliga och negativa minnen starkare. Att det inte finns distraktioner som stör processen är dock viktigt, på så sätt kan en trygg miljö och bra relationer påverka. (Psychology - The science of mind and behavior, Holt et al. 2024, s.349)

”Borde främjas"

Kyllönen menar att jag missförstått själva begreppet relationer. Det är ju ett ganska brett begrepp och jag kan inte veta vad hon lägger i det. Enligt mig är just lärare-elevrelationen unikt värdefull och borde främjas genom att skolan och samhället kräver elevers respekt för lärare. Inte genom att kräva ”relationskompetens” av lärare.

Jag medger att jag raljerar över den fjäskande inställsamhet jag sett mycket av i skolan. Jag själv utnyttjar min förmåga att skapa relationer till max för att motivera och inspirera elever, men jag skulle aldrig föreslå det som en modell för arbetet med elever. Jag tycker det ska finnas utrymme för olika sorters lärare, så länge de kan det de ska lära ut. Jag ser det inte heller som en del av min undervisning eller något som kan beskrivas som en kompetens.

Utrymme för olika sorters lärare

Ordet relationskompetens gör mig illa till mods och vittnar om just den antiintellektuella, exkluderande och underminerande uppfattning om lärare som jag vänder mig emot. Att bra relationer är bra är nog alla överens om, men att likställa det med värdet av bra undervisning är fel. Det missgynnar många duktiga lärare, försvagar lärarens ställning och skapar incitament för osäkra lärare att försöka ställa sig in hos sina elever.

Viktor Björnberg, lärare

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Filippa Mannerheim: Nära relationer med elever hör till det privata

”Fokus på goda relationer skadar skolan”

Dags att avliva myten om relationer och lärande”

Forskaren: ”Att lärande kräver goda relationer är ingen myt”

HP Tran: Nej, relationer till eleverna är inte en förutsättning för lärande

Kornhall: Vad är det för skola Linnea Lindquist vill ha?

Fohlin: Det auktoritära smyger sig in i skolan