OBS-klassens återkomst: Ett välkommet förslag

Liberalernas förslag om OBS-klasser/hjälpklasser har utlöst en orkan av protester, utifrån ett alltigenom förutsägbart manus. Inte minst i Vi Lärare har artiklarna hopats; den ena mer alarmistisk än den andra. Likt ett mantra upprepas att elever inte är stökiga, utan blir stökiga.

Problemet står, liksom alltid i detta narrativ, att finna i omgivningen. Det är omgivningens tillkortakommanden och obenägenhet att anpassa sig som skapar de svårhanterliga eleverna - eller “vildbattingarna” och “våghalsarna”, för att citera en av texterna. Omgivningen (läs: lärarna) borde ha bättre beredskap att bemöta dessa yrvädersbarn. Med rätt lärmiljöer och relationell kompetens kan myror i byxan och spring i benen hanteras i det ordinarie klassrummet.

Priset betalas av klasskamraterna

För, det är den viktiga poängen som samtliga skribenter gör; dessa elever ska till varje pris ingå i helklassundervisningen. Ordvalet är värt att notera, för det finns förstås ett pris att betala, vilket förbigås med tystnad. Det priset betalas av klasskamraterna: De studiestarka eleverna som underpresterar i den röriga miljön. De studiesvaga eleverna som inte förmår hänga med när undervisningen trasas sönder av utbrott och avbrott. De elever vars föräldrar inte har förutsättningar att täcka upp för skolans brister.

Men, i inkluderingsideologin är dessa elevers intressen underordnade det högre målet att ingen ska känna sig exkluderad, stigmatiserad eller sakna förebilder runt omkring sig. Den stora majoriteten av elever avfärdas, eftersom “att rädda undervisningen för ‘de övriga’” helt enkelt inte anses tillräckligt viktigt. Notera citattecknen!.

Inkluderingstanken faller platt i verklighetens klassrum

Nu vore det ohederligt att påstå att försvare av inkluderingstanken struntar i hur det går till i klassrummet. De tycks dock ofta befinna sig på så pass betryggande avstånd att klassrumsverkligheten mest blir en teoretisk detalj. För att förtydliga; med klassrumsverklighet avses en ensam lärare på ca 30 elever och en spännvidd av vitt skilda behov.

Det är just i den situationen som tal om tillgänglig lärmiljö, anpassningar, relationsskapande, extra stöd etc faller platt. Vi förstår behoven, men de praktiska möjligheterna att tillgodose dem är en omöjlighet. Kanske är det också därför inkluderingsanhängare så ofta pratar om vad som krävs, men aldrig hur.

Vi måste förhålla oss till verkligheten

Som undervisande lärare önskar jag förstås också att alla elever kunde finna sin plats i klassrummet. Att verkligheten sedan inte ser ut så får vi förhålla oss till. Med lång undervisningserfarenhet från särskilda undervisningsgrupper, anser jag att smågruppslösningar kan vara bra. Under förutsättning att det finns en plan med placeringarna och rätt bemanning. De behöver ledas av en lärare som förstår uppdraget, vill arbeta där och står pall. Då kan det bli riktigt bra!

Therese Rosengren, gymnasielärare och författare, Stockholm

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS OCKSÅ:

Wiman: Hjälpklassen får inte sortera bort vildbattingar och våghalsar

Hotet med ”hjälpklasser” riskerar skapa fler murar

Mannerheim: Att återinföra ”obs-klasser” är ett viktigt budskap

Läraren Ingvar: Mina år i obs-klassen var ett helvete