”Nej – Finland är inte bättre på stödundervisning”

Det föreslås återkommande, bland annat i det senaste numret av Vi lärare, att Finland är bra på specialpedagogik då finska elever får mycket särskilt och intensifierat stöd enligt offentlig statistik. Tyvärr säger denna statistik inget om skillnader mot andra länder.

När Pirls-undersökningen tillfrågar lärare i årskurs 4 hur många av deras elever som får stödundervisning i läsning är siffran omkring tio procent i både Finland och Sverige (blå staplar i nedanstående diagram), liksom i övriga Norden. Och andelen lärare som uppger att elever med svag läsutveckling får stöd av speciallärare eller motsvarande är drygt 90 procent i båda länder.

I den officiella finska statistiken blåses dock siffrorna upp genom att sådant som differentiering av undervisningen ingår i intensifierat stöd, medan det i Sverige faller under begreppet extra anpassningar som inte ingår i statistiken. I Sverige fungerar det tvärtom: även när en elev får stödundervisning räknas det inte som särskilt stöd ifall det sker vid enstaka tillfällen under kortare tid, vilket skolor får tolka som de vill.

I praktiken överskattas alltså stödundervisning i Finland medan det underskattas i Sverige, som framgår i en jämförelse av gula (offentlig statistik) och blå (PIRLS-uppgifter) staplar i nedanstående diagram avseende årskurs 4 år 2016 (det år och den årskurs då statistik kan jämföras mellan Pirls och offentlig statistik).

 

Det har också föreslagits att elever i Sverige får stöd först i högstadiet, medan situationen uppges vara omvänd i Finland: ”Det är allvarligt att det särskilda stödet ofta sätts in först i högstadiet” säger Skolverket och ”andelen elever som får särskilt stöd är som högst i årskurs nio” enligt skolministern. Sanningen är nog snarare att svenska skolor inte rapporterar in stödet förrän i högstadiet, då skolorna behöver uppvisa dokumenterade åtgärder när elever inte når godkänt betyg i årskurs 9. Som framgår i nedanstående diagram är tillgången på speciallärare snarare högre i lågstadiet, där man inte upplever samma behov av dokumentation.

Vi bör alltså sluta påstå att elever får mest stöd i högstadiet och att framhålla Finland som föredöme.

Det är en utmaning att hantera elevers varierande kunskapsnivå, inte minst vid begränsade resurser och stora klasser. Men det är inte något vi löser med felaktiga verklighetsbeskrivningar. Istället bör vi utgå ifrån så tillförlitliga belägg som möjligt om hur situationen ser ut och om vilka åtgärder som med störst sannolikhet förbättrar elevers lärande.

Utöver tillräcklig personaltäthet ingår det i sådana åtgärder att skrota den tidsödande byråkrati som Skolverket och SPSM rekommenderar skolor att ägna sig åt. Istället bör skolor rekommenderas att använda tidseffektiva kartläggningsmaterial med tillförlitliga indikationer på vilka områden en elev har svårt med som underlag för en första stödinsats, vilket skulle öka sannolikheten att elever snabbt får stödundervisning som motsvarar deras behov. Det kan minska andelen elever som upplever svårigheter längre fram, så att färre elever behöver dyra och ingripande insatser som uppvisar mer oklara effekter, såsom särskilda undervisningsgrupper av permanent karaktär. Det vore också bra om statistiken visar vilken stödundervisning elever får snarare än att spegla skolors ansträngningar med dokumentation. Det finns en del för den pågående utredningen om elevhälsa och särskilt stöd att ta tag i!

Nils Kirsten, Universitetslektor i pedagogik, Uppsala universitet

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS MER:

Inkluderingshaveriet: ”Det är dags att tänka om”

Hälften av Annas elever är i behov av anpassningar

”Det finns en gräns för hur mycket stöd en lärare kan ge”

Elever som får stöd – stor skillnad mellan kommuner

Finska modellen: Här får var fjärde elev särskilt stöd

Skolministern: ”Vi har ett inkluderingshaveri”