Nedskärningarna gör utsatta barn ännu mer utsatta
Läraren Emilia Friberg befarar att nedskärningarna och färre vuxna i skolan kommer att öka mobbningen.
Vi lärare debatt ”Flytta på mobbarna och inte på offret!”. Jag vet inte hur många gånger jag har hört den tidigare. Det låter ju som en enkel och kanske rättvis lösning. Världen är dock inte svart eller vit. Jag vet för jag har varit offret, skriver högstadieläraren Emilia Friberg.
För några veckor sedan träffade jag av en slump på en av mina gamla plågoandar från mellanstadiet. Min inre tolvåring ville fly, men jag är 22 år äldre idag så jag valde att istället stå upp för mitt inre barn. Jag sa hej och frågade glatt om det var den personen som jag var 99,9 procent säker på att det var. Hon blev ställd och vi utbytte artighetsfraser i några minuter. Hon smet sedan från situationen och det blev tydligt att det här mötet var jobbigare för henne än för mig. Livet förändras och jag har lärt mig att stå upp för mig själv.
Skolbyte inte enda lösningen
Jag blev utfryst under årskurs fyra och fem Jag sågs i flera av mina klasskamraters ögon som en plugghäst, en tönt och frökens gullegris. För mig som tolvåring var det bästa att först byta klass och sedan skola till högstadiet. Gränbyskolan blev den nystart som jag behövde. För mig var det rätt med ett annat sammanhang.
Bara för att skolbyte var rätt för mig så vet jag att det inte är det för alla. Under mina år som lärare har jag upplevt både tidigare oftare och tidigare förövare få de nystarter som de förtjänar på en annan skola.
Men det finns också de elever som blir flyttade på och inte får de välbehövliga nystarterna. Ännu mer knepigt är när de är stora grupper av elever som det eventuellt ska flyttas på? För vem är förövare och vem är ”bara” en tyst betraktare vid utfrysning?
Varför tillåter vi mobbning?
För att ställa det här problemet på sin spets så handlar det inte om vem eller vilka som ska flytta på sig. Grundproblemet och det som vuxenvärlden borde fråga sig är; Varför tillåter vi ens att mobbningen uppstår från början? Varenda gång som en elev tvingas flytta på sig mer eller mindre frivilligt på grund av mobbning så bör det ses som ett misslyckande för oss som jobbar i skolan.
Mobbningen har inte bara satt sina spår i mig. Det är många vuxna som kan vittna om den och hur den påverkar oss även i vuxenlivet. Hur många sommarprat och reportage om kändisar som har blivit utsatta ska vi behöva lyssna på innan samhället tar riktiga krafttag mot det här?
Färre vuxna i skolan gör att det kommer bli ännu svårare att se och upptäcka mobbningen
Som lärare så vet jag att vi ofta vänder ut och in på oss själva för att räcka till. Vi vill att alla våra elever ska må bra och känna sig sedda. Ingen ska bli utstött, trakasserad eller diskriminerad. Ingen av oss vill att en endaste av våra elever ska få barndomstrauman som för följer dem genom livet. Ändå kommer mobbningen alltid finnas trots förväntansdokument, regler, policier och nollvisioner.
De ekonomiska sparkraven ger en väldigt äcklig bismak i min mun. Färre vuxna i skolan gör att det kommer bli ännu svårare att se och upptäcka mobbningen. När en elev tar tagit mod till sig att äntligen berätta ska hen inte mötas av ”Jag hinner inte just nu. Kan vi ta det senare? På onsdag efter lunch har jag en lucka”.
Emilia Friberg, högstadielärare, Uppsala
- Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.
LÄS ÄVEN:
