”När Sveriges Lärare brinner visar vi vägen”

Jag är en sådan där medlem som engagerat mig, som gjort precis det som Sveriges Lärares ordförande Anna Olskog beskriver i sin ledare i Vi Lärare. Först var jag en vanlig dödlig, sur medlem, sen blev jag ett surt arbetsplatsombud och därefter ett ännu surare förhandlingsombud och huvudskyddsombud.

Just idag är jag inte särskilt sur för det är sommarlov och jag är på det finaste av kollon. Tillsammans med 13 andra lärare befinner jag mig på folkhögskolan Biskops Arnö i fem dagar för att vi mottagit Lärarstiftelsens stipendium ”Lärare skriver”.

Ni vet den där kollegan som orkar hålla i gång diskussionen i personalrummet, som skriver ut och lägger artiklar i allas fack och som hakar på när man lyfter det svåra på möten? Alla de är här. Vi skriver och pratar skola, badar och pratar skola och dricker vin och pratar skola. Det är allt från förskollärare till folkhögskollärare och gemensamt är att vi alla försökt göra oss hörda, vill göra oss hörda och kommer göra oss hörda i debatten. Det känns ofta som ett ensamt jobb, att vara en besvärlig jävel som vevar om skolan, men det är ju inte det. Vi får bara aldrig träffas. Jag är här som lärare men också som facklig för att jag saknar mitt fackförbund i debatten. Är det egentligen inte vi som borde leda vägen?

Jag har ett större ansvar

Anna Olskog skriver att vi inte ska se medlemsavgiften som en betalning för en tjänst som ska tillhandahållas utan ett fackförbund bygger på alla medlemmars engagemang. Men vi förtroendevalda har fått förtroende och de anställda lön, är det inte då mer än rimligt att vi ska tillhandahålla någon form av tjänst till medlemmarna? Facket måste väl ändå vara mer facket än medlemmarna?

Jag är förtroendevald och står i glashuset när jag kastar stenen men det är klart att jag har ett större ansvar än en vanlig medlem. Förbundsstyrelsen har större ansvar än jag. Ansvar för vad? Att engagera, opinionsbilda, organisera. Att veva.

När den tidigare kanslichefen leendes moonwalkade till Almega med 25 års insamlad kunskap om vårt förbund och nu ska teckna avtal från andra sidan fick det större uppståndelse än vårens avtalsrörelse.

Om Sveriges Lärare är tysta när Jimmie Åkesson gör utspel om skolan på Almedalen med ett resonemang tunnare än avståndet mellan politiker och koncernskolor, om vi är tysta när regeringen går ut med pseudobeslut om att beslagta mobiltelefoner och om vi är tysta när SKR återigen skrattar hela vägen till banken efter ytterligare ett värdelöst avtal, varför ska då medlemmarna engagera sig? Är det så vi leder vägen?

Vi måste visa att vi är besvikna. Arga.

Jag håller med Anna Olskog om att det är gräsrötterna som är fundamendet, att det är så man får till riktig förändring men de behöver förebilder och stöttning. Mina kurskamrater på Biskops Arnö är gräsrötterna och vi måste skydda dem till varje pris, men de ska inte bära skoldebatten på sina axlar utan de ska gå på våra upptrampade stigar. Om inte vi strider på alla nivåer, hur kan vi då ha mage att kräva att medlemmarna ska göra det?

Självklart sker det mycket diplomati bakom kulisserna och nej, jag vet att man inte kan få igenom någonting överhuvudtaget med SKR som motpart, men säg det då. Vi måste visa att vi är besvikna. Arga. Våra medlemmar kommer följa oss om vi slåss och förlorar, men när har de någonsin sett oss med dragna lansar? Jag tar hellre ett dåligt avtal efter en stormade strejk än ännu ett Facebookinlägg där en leende ordförande förkunnar att ett nytt avtal är tecknat och att det återigen är medlemmarna som fått äran att lösa sina problem själva. I år igen. Om det är att leda vägen är det fel väg.

Vi ska curla våra medlemmar

Jag tror att Sveriges Lärare kan axla den här rollen, annars hade jag lämnat mitt uppdrag för längesen. Det är det svåraste men också det enklaste att engagera folk. Vi ska curla våra medlemmar så att det är lätt att organisera sig och vara delaktiga i det här förbundet. Det finns folk anställda på kansliet för att just engagera, opinionsbilda och informera. Då menar jag inte de gröna nyhetsbreven utan jag längtar efter riktigt engagemang, det ska slå gnistor. Det kan inte ligga på enskilda skoldebattörer, lokalföreningar eller hårt arbetande små tankesmedjor att elda upp medlemmarna. När Sveriges Lärare brinner visar vi vägen.

Det är sommarlov och snart är mitt kollo slut, vi ska tillbaka till våra små och stora orter i landet, två ska tillbaka till Finland, och kanske aldrig mer ses. Vi är fjorton virvelvindar men det finns flera tusen av oss därute och jag hoppas att Sveriges Lärare mobiliserar oss till den perfekta storm som Skolsverige och kommande avtalsrörelse behöver.

Hanna Garberg, Sveriges Lärares huvudskyddsombud i Stockholm

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS MER:

Han byter sida – och blir ny chef för friskolorna

Linnea Lindquist: Jimmie Åkessons utspel om skola visar hur dåligt påläst han är