”När slutade föräldrar lita på lärare?”

1989 genomfördes ett paradigmskifte inom svensk skola, som skulle kommunaliseras och lärarens auktoritet nedregleras. Detta blev känt som “flumpedagogik”.

Inlärningen skulle individualiseras och eleven vara i centrum. Absolut, så ska det vara, men nedreglerandet av lärarauktoriteten fick många negativa konsekvenser.

”Inte samma respekt”

Samma respekt finns inte längre och det gäller inte bara elever, utan även vårdnadshavare.

Undervisningen blev styrd mot att eleverna ska klara ett visst betygskriterium, samtidigt som skolan blev den instans som skulle skapa förutsättningar för att få arbete.

Den skulle ha likvärdighet, och för att skapa detta behövde man bryta en lång tradition av pedagogiska teorier, kunskap och undervisning. Skolans ramar styrde vad skolan skulle undervisa om, för att ge eleverna en likvärdig utbildning och resultatet skulle utvärderas.

Kommunerna skulle ansvara för skolväsendet utifrån mål och riktlinjer från regering och riksdag. Staten hade ett övergripande ansvar för statistik, uppföljning och utvärdering, medan kommunen skulle se till att skollagen efterföljdes, samt för uppföljning och utvärdering.

Skolan hade gått från att vara styrd från resurser, till att bli styrd mot mål och resultat. Konsekvenserna av detta blev, att styrningen av vissa mål och resultat istället gav olika villkor.

Hot och påtryckningar

Hougaard myntade begreppet “curling” 2004 i och med sin bok “Curlingföräldrar och servicebarn: En handbok i barnuppfostran”.

I en artikel i “Vi Lärare” säger Anna-Karin Wyndhamn, doktor i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet, att många föräldrar fallerar i intresse och stöttning och inser inte, att det åligger dem att förbereda barnen för undervisning. Dessutom kan de heller inte se, att deras barn inte alltid är ”änglar” i skolan.

I ytterligare artiklar i Vi Lärare kan vi läsa att saker börjar eskalera i skolan. En annan artikel tar upp hur vårdnadshavare skäller, skickar hotfulla mejl, ställer krav och hotar lärare verbalt.

Som lärare ska vi självklart se elevernas individuella behov, samtidigt som man behöver föra en god dialog med vårdnadshavarna.

Däremot så måste vårdnadshavarna inse att det är vi lärare som är de professionella och att vi ser vad som händer och vad som behöver göras.

”Fråga inte om betyg”

Så sluta ifrågasätta läraren och varför ditt barn inte fick ett C utan ett D. Fråga istället ditt barn varför de inte har presterat tillräckligt.

Fråga därefter vad dina barn behöver utveckla för att nå nästa nivå. Om ditt barn misskött sig, så ta inte dess parti utan samarbeta med skolan på ett konstruktivt sätt, som i slutändan gynnar alla.

Vi lärare är allas öron och ögon under hela skoldagen och vi är inte partiska, utan står istället upp mot orättvisor och vill våra elever väl.

Per Stiller, lärare och mentor

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Lärare larmar: Elevers inflytande har gått överstyr

Professorn: Elevers makt skapar obehag för lärare

”Lydnad är rädsla i förklädnad”