”Motivation inte en produkt som lärare delar ut”

Varje år möter jag elever med olika inställning till skolan.

Vissa har en hunger efter kunskap som nästan går att ta på. De ställer frågor, gräver djupare och ser skolan som en plats för utveckling.

Andra suckar redan vid ordet ”ekvation”, och böckerna lämnas orörda mellan lektionerna.

”Svåraste med läraryrket”

Det är här vi lärare ställs inför en av de svåraste frågorna i yrket: Hur hittar vi gnistan hos de som redan har gett upp? Och kanske ännu viktigare: Ska vi ens vara ensamma i det ansvaret?

I dagens skolsystem lägger vi enorma resurser på att stötta elever.

Vi anpassar undervisningen, erbjuder läxhjälp, skapar digitala verktyg och öppnar upp våra scheman för individuella samtal.

Ändå händer det att elever inte ens dyker upp eller tar del av det som erbjuds. Det är som om det alltid finns en osynlig vägg mellan insats och resultat. Och ändå får vi höra: ”Ni måste göra mer.”

Men var går gränsen? Ska vi lärare vara pedagoger, mentorer, terapeuter och motivationscoacher samtidigt? Visst är det vårt jobb att inspirera och skapa förutsättningar, men är det rimligt att förvänta sig att vi ensamma ska driva varje elev framåt?

Motivation är inte en enkel mekanism som kan aktiveras med rätt metod. Den påverkas av hemförhållanden, tidigare erfarenheter, sociala miljöer och elevens egen syn på utbildning.

”Kan inte tvinga fram drivkraft”

Vi kan skapa miljöer där det är lättare att vilja lyckas, men vi kan aldrig tvinga fram en äkta drivkraft. Och det är här vi måste ställa oss själva den obekväma frågan: Hjälper vi alltid eleverna, eller skär vi ibland av dem möjligheten att hitta sin egen vilja?

Det finns en risk att vi i vår iver att hjälpa faktiskt gör mer skada än nytta.

För mycket stöd kan skapa en passivitet hos eleven. Om vi ständigt löser deras problem eller anpassar undervisningen till det yttersta, hur lär de sig då att hantera utmaningar själva?

Om vi verkligen vill få elever att blomstra behöver vi dela ansvaret mellan fler aktörer. Hemmet spelar en avgörande roll, inte bara för att skapa studiero utan också för att förmedla vikten av utbildning.

Eleverna måste ta steget

Skolan måste erbjuda resurser som är tillgängliga och relevanta. Men till sist måste eleverna själva ta det avgörande steget.

En bra början kan vara att skapa strukturer som snabbt identifierar elever i riskzonen. Istället för att ge dem fler ”färdiga lösningar” kan vi försöka guida dem att själva hitta sina vägar. Praktiska verktyg som självreflektion, målformulering och tydliga konsekvenser för uteblivet ansvar kan vara kraftfulla steg.

Motivation är ingen produkt som vi kan ge eleverna, utan en process de måste vara delaktiga i.

Att sätta upp inspirerande mål tillsammans och samtidigt tydligt signalera att ansvaret vilar på båda parter kan vara nyckeln.

Lärare och föräldrar kan skapa ramen, men eleven måste förflytta sig inom den. Bara genom att dela ansvaret på ett meningsfullt sätt kan vi skapa en skola där alla har chans att lyckas – och där ingen bränner ut sig på vägen.

Setayesh Kormi Nouri, gymnasielärare i svenska som andraspråk och matematik

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

”Föräldrar förstör sina barns framtid – inte vi lärare”

”Barn och unga behöver kämpaglöd – inte undanflykter”