”Låt oss prata mer om det som fungerar i skolan”

Skolan som vanligtvis myllrar av liv är förvånansvärt tyst – varken barn eller vuxna syns till. Jag kommer vid en ovanlig tidpunkt, och undrar var min son är om han inte är vid biljardbordet, pingisbordet eller på fotbollsplanen. På fritids är lampan släckt, barnens skor står kvar på hyllan och mellanmålet borde vara avklarat. Var håller de hus?

Cássandra Winther

”Fler än tio barnröster”

Först hör jag det svagt på avstånd, sedan starkare. Fler än tio barnröster, säkert fler än trettio. Fritidsavdelningarna har samlats i trappan upp mot andra våningen och vid scenen nedanför, sitter en musiklärare med gitarr. Barnen tar ifrån tårna. Några sitter, andra står, vissa klättrar och andra ligger raklånga. Ljudet studsar mellan väggarna, ekar ut i världen och rakt in i mitt hjärta. 

Samtidigt som rösterna fyller skolan från golv till tak tänker jag på allt negativt som tar plats i debatten om skolans vardag. Ungarna är jävliga, vårdnadshavarna än värre och skolan framställs ofta som ett sjunkande skepp. Rubrikerna snurrar i mitt huvud – problem, hinder, brister och utmaningar. Även om det som framförs är relevant och innehåller nödvändiga problematiseringar talas det för sällan om allt som fungerar.

”Älskar sitt jobb”

Som folkhälsovetare, med fötterna förankrade i det salutogena och holistiska perspektivet, skulle jag önska mer fokus på allt det som skolan till en fantastisk plats. Mer om vad det är som gör att elever lyckas tillgodogöra sig undervisningen och mår bra. Mer om pedagogerna som ser skolans potential, fångar drömmar i barns ögon varje dag och skapar förutsättningar för en bättre framtid. Visst är även de trötta och stundtals uppgivna, men de älskar sina jobb och låter barnen veta det.

Barnen i trappan ger allt de har i sista låten, som är deras ”önskelåt”, och liksom alla andra föräldrar med barn under 12 år kan jag sjunga med:”We're goin' up, up, up, it's our moment”.

”Att få uppleva samhörighet”

Min son skuttar därifrån som om inte vore något särskilt. ”Det är en av våra traditioner”, säger han. Precis som det är naturligt för honom att de spelar Champions Leauge-turnering varje vår, årligen spelar in en egenregisserad film och har en rekordbok där alla barn får bidra med förslag på utmaningar. Det är en tradition att få vara delaktig och medskapare av sin arbetsmiljö. Att få uppleva samhörighet, tillhörighet och gemenskap är det naturliga.

Vissa kommer att betrakta mina tankar som naiva och verklighetsfrånvända. Som om skolan räddas av att ungar sjunger i kör eller får tåga in på en fotbollsplan till musik och jubel? Det stämmer att jag bara en gästspelande förälder, utan fullständig inblick i skolans vardag.

Barnen tar i från tårna

Samtidigt kan ingen förneka att det finns framgångsfaktorer, resurser och goda exempel som förblir perifera. Vad är det som gör att en musiklärare kan få sextio barn i olika åldrar att sjunga Pippi Långstrump? Vad driver en lärare att dra fram musikutrustningen på skolgården och hälsa barnen välkomna med orden ”god morgon alla barn – välkomna till Skånes, Sveriges, kanske världens bästa skola”? Hur lyckas skolbibliotekarien väcka min sons läslust på ett ögonblick? Och hur kommer det sig att lärarna i fritidshemmet gör verklighet av barnens idéer i en handvändning?

”Återgår till skolbänken”

I min roll som lärare inom högre utbildning möter jag vuxna som modigt återgår till skolbänken. En av dem uttryckte förra veckan: ”det känns som att komma hem i ditt klassrum”.

Många frågor om skolans verklighet är långt mer komplexa än att de kan reduceras till att handla om känslor, men jag vill ändå hävda att det min student sa gäller för barnen på min sons skola också: de känner sig hemma – och det är framgångsfaktor som förtjänar att stå i rampljuset.

Cássandra Winther, folkhälsovetare, Kristianstad