”Läraryrket riskerar bli en fråga om ren teknik”

Den nyligen publicerade debattartikeln signerad av 16 forskare med utbildningsvetenskaplig expertis sätter fingret på något ytterst angeläget: den snäva och stundtals felaktiga förståelsen av vetenskapens roll i utvecklingen av lärarutbildningen och skolan i stort.

Jag instämmer i deras kritik mot att Lärarutbildningsutredningen riskerar att bli en politisk manifestation, snarare än en vetenskapligt vederhäftig grund för framtidens utbildningssystem.

”Evidensbegreppet ett problem”

Särskilt problematisk är dess betoning på evidensbegreppet, som i sammanhanget reduceras till att främst omfatta storskaliga effektstudier med bas i kognitionsvetenskap.

Den namnkunnige literacyforskaren Timothy Shanahan har exempelvis påpekat att problemet med att tillämpa resultat från neuro- och kognitionsvetenskaplig grundforskning på undervisning är att denna typ av forskning, trots att den kan vara rigorös och ge värdefulla insikter, inte direkt kan svara på frågor om vilka undervisningsmetoder som bör användas.

Han menar att sådan forskning ofta kräver stora inferenser för att översättas till pedagogiska sammanhang, vilket innebär att slutsatserna kan bli felaktiga eller irrelevanta för undervisning (vilket kan jämföras med hur Hatties analyser ibland tolkats som "facit" för vilka metoder som fungerar bäst, utan att tillräckligt beakta kontext eller implementering).

”Risker med phonics”

Att ett sätt att undervisa, exempelvis enligt phonics, visat sig effektivt i en viss kontext betyder heller inte att den automatiskt ska implementeras överallt, vilket vi ser fler internationella exempel på från bland annat Storbritannien, något som the Guardian skrivit om.

Forskning av bland andra Wyse & Hacking har vidare visat att ett alltför snävt fokus på phonics kan begränsa elevers språkutveckling – och här används den brittiska kontexten som exempel, där phonics-paradigmet i allra högsta grad drivits igenom av politiska krafter – inte av gräsrötter.

Att utredningen föreslår en ökad betoning på kognitionsvetenskapliga studier utan att ha tillräckligt vetenskapligt stöd för att detta vore eftersträvansvärt för lärarutbildning är därför oroväckande.

”Akademisk frihet”

Det antyder att politiska ambitioner har fått företräde framför en nyanserad och evidensbaserad analys och är ytterst sett ett slag mot den akademiska frihet som bland annat utbildningsminister Johan Pehrson själv, i ett inlägg på X, försvarade mot politisk påverkan (eller gällde det inte lärarutbildningen?):

”I Sverige bestämmer Chalmers självt över sin verksamhet. inte Sverigedemokraterna. inte någon annan heller. Det kallas akademisk frihet”.

Vi riskerar att skapa en lärarutbildning som reducerar lärares yrkesroll till teknisk metodtillämpning i stället för att ge dem verktygen att reflektera över och anpassa sin undervisning utifrån kontextuella behov.

Jag står därför bakom artikelförfattarnas uppmaning att ta debatten om lärarutbildningen på allvar.

Låt oss skapa en utbildning som inte bara är vetenskaplig utan också pedagogiskt meningsfull, där lärare får verktyg att navigera mellan teori och praktik med självständighet och professionellt omdöme. En sådan utbildning kan inte byggas på politiska vindar, utan måste grunda sig i en bred och djupgående vetenskaplig förståelse.

Oscar Björk, doktor i didaktik och universitetslektor i svenska, Mälardalens universitet” 

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Krav på C-betyg – varannan lärarstudent inte behörig

16 forskare: ”Utredningen underminerar lärare”

”Lärarutbildningen riskerar att bli historielös”