”Lärares arbetsmiljö ett recept på utmattning”
Ulrica Björkblom-Agah skriver att lärare pressas till gränsen men krävs på lojalitet.
Debatt ”Vi får höra att vi är viktiga – men det syns inte i praktiken. 'Lärare är så värdefulla', säger man. Samtidigt pressas vi till gränsen, går back på vårt schema och får inget långsiktigt stöd. Detta är inte att värna om personalen – det är falska ord i en miljö präglad av total nonchalans. Det skriver läraren Ulrica Björkblom-Agah.
Vi förväntas genomföra nationella prov utan tid eller resurser. Schemat är redan sprängfyllt, men ändå ska proven klämmas in, rättas och analyseras – på vår fritid, utan ersättning.
Frågar man om kompledigt blir det ett tydligt nej. ”Det ska rymmas inom er reglerade arbetstid”. Och när det inte gör det och vi ber om mer tid är svaret att ”den tid ni har fått är den tid ni har att förhålla er till”.
Att be om stöd ses som att man inte ”klarar sitt uppdrag”.
”Recept på utmattning”
Detta är inte att vara lojal och värna om sin personal – det är ett recept på utmattning.
Elever i behov av stöd lämnas att ensamt hanteras av en enda lärare. Trots tydliga behov får vi ingen extra personal, inga resurser, och inga planer som håller i längden. Vi blir lämnade vind för våg i klassrummet - ett klassrum till bredden fyllt med diagnoser. Detta är inte lojalitet gentemot personalen – det är professionell förnedring.
”Offras för fasaden”
Föräldrar ges mer inflytande än den professionella personalen. En upprörd förälder väger tyngre än år av utbildning och erfarenhet. Vi får inte ens stöd i gemensamma beslut – vi offras för att bevara skolans yttre fasad. Detta är inte att stötta sina medarbetare – det är att kasta dem till vargarna för att hålla kunden nöjd och slippa obekväma samtal.
Vi får höra att vi är viktiga – men det syns inte i praktiken. Ni är så värdefulla, säger man. Samtidigt pressas vi till gränsen, går back på vårt schema och får inget långsiktigt stöd. Detta är inte att värna om personalen – det är falska ord i en miljö präglad av total nonchalans.
Varje ny kvasi-trend dumpas direkt i våra knän, utan förberedelse, utan utbildning, utan utrymme. Vi tvingas improvisera fram lösningar på metoder vi inte varit med och tagit fram. Detta är inte samarbete – det är ett symptom på ett destruktivt ledarskap.
”Larm ses som gnäll”
När vi larmar om en ohälsosam arbetsmiljö ses det som gnäll snarare än ett legitimt krav på förändring. Samtidigt går fler och fler kollegor in i väggen – i tysthet. När vi lyfter våra arbetsvillkor tystas vi med “var lösningsfokuserad”. Detta är inte att lyssna eller visa respekt – det är att begå våld på en utmattad yrkeskår.
Att be om stöd ses som att inte klara sitt uppdrag
Jag har fått nog av att vara den enda ryggraden i ett system som inte visar oss något annat än feghet, tomma ord och oförändrade förhållanden.
Lojalitet ska inte vara ensidig – det handlar om ömsesidig respekt och att verkligen värdera de som håller hela verksamheten vid liv.
Så innan ledningen kräver vår lojalitet, bör de börja med att visa oss sin. För i ett klassrum proppfullt med diagnoser och en arbetsmiljö på bristningsgränsen, är det dags att vi också får den respekt vi förtjänar.
Ulrica Björkblom Agah, lärare och arbetsplatsombud, Stockholm
- Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.
Vill du skriva en debattartikel på Vi Lärare?
Gör så här:
- Skriv max 3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort.
- Skicka helst texten som en Word-fil, och bifoga gärna ett högupplöst porträttfoto i färg (oftast duger en selfie tagen i bra ljus).
- Mejla texten till adressen nedan och skriv även ditt mobilnummer i mejlet ifall vi behöver diskutera texten.
Mejla till oss på: debatt@vilarare.se
LÄS ÄVEN:
