Läraren Ingvar: Mina år i obs-klassen var ett helvete

Det är med mycket blandade känslor jag går omkring där Grindtorpsskolan en gång låg. Den är borta, lika bortstädad som de dokument angående min placering i obs-klassen är från kommunarkivet.

Jo, jag har försökt att förstå hur det gick till när jag i årskurs två blev placerad i obs-klass. En klass som sedan bytte skolenhet vid tre tillfällen fram till årskurs sex, Grindtorpsskolan blev den sista.

En klass som dessutom förbrukade lärare i ett mycket snabbt tempo.

Läraren hade kapitulerat

Jag vill minnas att vi var åtta elever, varav två flickor. Vanliga elever mobbade oss, och vi i vår tur mobbade flickorna i klassen, när vi killar inte mobbade varandra.

En dag när Frida kom till klassen berättade läraren att hennes pappa hade dött under natten och att vi måste vara snälla med henne.

Det räckte för att Fredrik under rasten skulle gå fram till Frida och säga: ”Det är rätt åt dig din jävla hora att din pappa har dött”.

Nu står jag där vårt gamla klassrum var. Det var här jag kämpade under ett år för att lära mig liggande stolen, bland skrikande och suddgummikastande klasskamrater. Läraren hade kapitulerat och satt och läste en bok.

”Gömde mig på toaletten”

Där var toaletten där jag gömde mig när mobbingdrevet gick. Här var biblioteket där jag drömde mig bort, samtidigt som två av de andra cirklade runt mig och påpekade att jag hade stripigt hår och smutsiga kläder.

Min väg genom det här obs-helvetet var en inre flykt, för att hålla världen utanför.

Men så vände allt.

Hon stod där, Anna-Karin, vår nya lärare. På ingen tid alls hade hon fått lugn i klassrummet, allas respekt. Lågmäld, omtänksam och med stort tålamod löste hon konflikter och problem.

Senare har jag också förstått att hon arbetade mycket målmedvetet för att upplösa klassen och få iväg oss till vanliga klasser.

I årskurs sju fick jag till slut gå tillbaks till den klass jag lämnade i årskurs två, den klass där jag skulle varit från början.

”Bristfälliga kunskaper”

Men det är en annan historia, inte minst därför att mina kunskaper i viktiga ämnen som svenska, matematik och engelska var ytterst bristfälliga.

Och utanför kände jag mig alltid, även om klasskamraterna var okej, skadan var skedd.

Känslan av utanförskap försvann aldrig, inte heller min inåtvända tankevärld. Men åren gick och gymnasiets tvååriga sociala linje tog jag mig igenom. Liksom värnplikten, skogsbrukskolan och mycket annat innan jag bestämde mig för att själv bli lärare.

Det är nu 30 år sedan jag tog min lärarexamen, och jag har hunnit arbeta både inom den kommunala skolan, friskolan och till sist nu kriminalvårdens Lärcentrum och SiS.

Det händer att stökiga hotfulla elever frågar mig: ”Hur kan du vara så lugn?”.

Och jag tänker ”Jo du. jag har varit med om värre och jag vet ganska väl vad du känner och går igenom. Och jag hoppas att kunna vara en Anna-Karin för dig.”

Jag tänker, ler och säger till killen: ”Du, nu fortsätter vi med svenskuppgiften”.

Tack, Anna-Karin – du gjorde all skillnad.

Ingvar Ededal, lärare, SiS

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Att återinföra ”obs-klasser” är ett viktigt budskap

Debatt om OBS-klasserna: ”Vi går in i en historielös tid”

Elin Z: ”Lögnen om inkludering måste stoppas”

De är lärare på SiS – den osynliga skolan