"Lärare kan bli lidande av nya forskningstrenden”

​Debatten om vad som fungerar i undervisningen får ofta stor plats, inte minst i samband med internationella mätningar som Pirls (Progress in International Reading Literacy Study).

Dessa lyfts dock inte sällan fram som indikatorer på hur bra svenska elever presterar i läsande generellt och används ibland som argument för att förespråka specifika undervisningsmetoder, såsom Phonics-metoder. Men frågan är mer komplex än vad många av debattartiklarna vill ge sken av.

Pirls mäter läsförståelse (i årskurs 4), inte enbart de avkodningsförmåga som tränas av phonics-metoder.

Läsförståelse kräver både tekniska färdigheter och kognitiva processer, såsom att tolka och analysera texter. Att peka ut Phonics som lösningen på sjunkande Pirls- och/eller Pisa-resultat, utan att beakta faktorer som elevers bakgrund och intressen, textutbud och undervisningspraktiker, är en förenkling.

Då funkar Phonics

Phonics-metoder är effektiva för att lära avkodning och används i synnerhet i undervisning för yngre barn, men läsning handlar om mer än att ljuda ord – det är en social och kulturell praktik.

För att elever ska utveckla en djup läsförståelse behövs bredare arbetssätt som integrerar textens innehåll och sammanhang.

Samtidigt ser vi ett växande fokus på evidensbaserad undervisning inom skolan.

”Risker för lärarna”

Evidensbasering presenteras ofta som en lösning på frågor om vad som fungerar i klassrummet och den betoningen på mätbarhet kan verka lockande.

Men det finns en risk att detta perspektiv tränger undan andra viktiga sätt att se på undervisning och lärande.

Språk och skrivande är exempel på områden som kräver en bredare förståelse – där elevernas unika erfarenheter och sätt att uttrycka sig är centrala. Att reducera språkutveckling till mätbara enheter riskerar att begränsa både elevers lärande och lärarens professionella frihet.

Lärares röster måste bli en del av lösningen

I debatten framhålls ibland att kognitionsvetenskapliga metoder och evidensbaserad praktik är en "gräsrotsrörelse" bland lärare.

Men mycket tyder på att detta snarare är en rörelse med starkt stöd från inflytelserika aktörer, som ofta har plattformar på sociala medier med stora följarskaror, skriver i Sveriges största tidningar och bjuds in att delta i statliga referensgrupper (exempelvis lärarutbildnings- och läroplansutredningen).

”Ta vara på lärares erfarenheter”

Det är därför viktigt att vara medveten om hur dessa perspektiv formas av politiska och ideologiska prioriteringar. Fokus på mätbarhet och effektivitet kan exempelvis spegla ekonomiska och administrativa mål snarare än pedagogiska.

För lärare innebär detta en risk att deras erfarenheter och professionella omdöme undervärderas. Att använda forskningsbaserade manualer kan verka praktiskt, men om det sker på bekostnad av lärares egna insikter och relationen till eleverna förlorar vi den komplexitet som undervisning kräver.

Så vad ska vi göra istället?

För det första behöver vi en mångfald av perspektiv inom skolforskning.

Forskning måste ta hänsyn både till hela elevgruppen och till det enskilda barnet. Den bör utforska hur språk och skrivande kan vara en väg till identitet, kreativitet och delaktighet – snarare än att enbart fokusera på snabb måluppfyllelse.

För det andra måste vi bygga broar mellan forskning och praktik, så att lärarnas röster och erfarenheter blir en del av lösningen.

Oscar Björk, universitetslektor i svenska, Mälardalens universitet 

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Forskarna dömer ut trender i skolan: ”Bygger på myter”

Hjärnforskaren varnar för ensidigt neurofokus i skolan