”Kritiken blottar snäv syn på forskning”

Haake och Gulz presenterar i LUCS Minor 22 (2025) en kritik av Skolforskningsinstitutets forskningsöversikt ”Främja skrivkunskaper i de allra tidigaste skolåren”.

LÄS ÄVEN: Råd om skrivundervisning får skarp kritik

Forskningsöversikten ska fungera som ett slags sammanfattning av den forskning som är relevant för lärare i sitt arbete med barn i årskurserna F-3. Haake och Gulz, kognitionsvetenskapliga profiler i debatten om undervisning för tidig språk-, läs- och skrivutveckling, framhåller att deras granskning inte är en diskussion om olika vetenskapliga synsätt utan ett uppdagande av ”direkta felaktigheter” och ”bristande empirisk evidens”.

Legitim kritik

Flera kritiska frågor är helt legitima, så som exempelvis översiktens förhållningssätt till äldre studier av digitala redskap. Men vad framträder egentligen i deras egen text?

Svaret är en högst ideologisk, indignationsdriven kritik som i sig vilar på en tydligt snäv uppfattning om vad som utgör god forskning och relevanta teoretiska perspektiv i utbildningsvetenskap.

Trots att Haake och Gulz ihärdigt hävdar att deras granskning enbart fokuserar på översiktens brister i empiriskt underlag och felaktiga slutsatser, genomsyras hela texten av en aversion mot de teoretiska ramar som översikten lutar sig mot – främst sociokulturella och multilitteracitetsinspirerade perspektiv. Det som utmålas som saklig granskning blir i själva verket ett frontalangrepp på forskningstraditioner de uppenbart ogillar.

Ett tydligt exempel är deras kritik mot att översikten refererar till ett vidgat textbegrepp och multilitteracitet. Här avfärdas relevansen av sådana perspektiv med argumentet att de är ”teori- och modelldrivna programförklaringar” utan empiriskt stöd, som om utbildningsvetenskap endast skulle acceptera forskning baserad på vissa typer av mätbar evidens.

”Negligerar utvecklingen”

Att forskningsfältet om multilitteracitet har över två decennier av både teoretisk och empirisk utveckling bakom sig, både internationellt och i Sverige, negligeras. Haake och Gulz påstår att dessa perspektiv saknar ”relevans för klassrums- och undervisningspraktiker” trots att de är väl förankrade i internationell forskning om literacy i digitaliserade samhällen.

Än mer motsägelsefullt blir det när Haake och Gulz själva tar ställning för en annan ideologiskt färgad position: den som förespråkar en återgång till en mer traditionell, strikt linjär och teknisk syn på skrivande, där handskrift och stavning ska prioriteras och digitala verktyg ses med stor skepsis.

De använder argument om ”vetenskapligt stöd” för att rättfärdiga denna ståndpunkt, men undviker att erkänna att deras preferens för en viss typ av skrivundervisning också är en normativ position.

De kritiserar Skolforskningsinstitutets användning av Dysthes texttriangel och Ivaničs ramverk, men misslyckas med att erkänna att valet av ramverk alltid innebär ett tolkningsperspektiv.

”Djupt normativt”

Att försöka reducera skrivundervisning till en fråga om empirisk mätbarhet och avfärda komplexa modeller för skrivande som olämpliga enbart för att de inte motsvarar deras egen snäva förståelse av evidensbaserad praktik, är i sig ideologiskt. De klär sin kritik i en neutralitetens dräkt, men den är i själva verket djupt normativ.

En ideologisk stridsskrift

Avslutningsvis: Haake och Gulz anklagar översiktens författare för tendentiöshet, men deras egen text framstår som ett skolexempel på just detta. Det är en ideologisk stridsskrift som snarare än att bidra till en nyanserad diskussion om skrivundervisning i de tidiga skolåren gräver skyttegravar. Om vi verkligen vill främja barns skrivande behöver vi fler broar mellan forskningsperspektiv – inte fler murar.

Oscar Björk, universitetslektor i svenska, Mälardalens universitet

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Råd om skrivundervisning får skarp kritik