Lärarens krav: Ge lärarna makt över undervisningen

För att räknas som en fullvärdig profession måste ett yrke uppfylla vissa kriterier. Dessa innefattar exempelvis autonomi, yrkesnormer, höga interna kvalitetskrav, exklusivitet genom utbildning, socialt sanktionerad auktoritet och tolkningsföreträde, akademiskt organiserad kunskapsbas, professionella sammanslutningar och upprätthållande av normer för vad ett gott arbete kräver.

Med detta brukar högt socialt anseende och höga löner komma.

Då inträffar avprofessionalisering

Motsatsen – deprofessionalisering – inträffar exempelvis när ett nytt ledarskikt etableras med syfte att kontrollera de professionellas arbete eller när inträdeshindren till yrket försvagas och det blir möjligt för fler att utöva yrket.

Rutinisering, reglering och standardisering av ett yrkes verksamhet bidrar också till deprofessionalisering, eftersom detta gör yrkesutövarna utbytbara, minskar deras inflytande över sitt arbete, minskar möjligheten att använda eget professionellt omdöme och minskar yrkesutövarnas autonomi.

Till professionella yrken räknas till exempel läkare och advokater. Läraryrket har beskrivits som en semi-profession och har de senaste årtiondena rört sig längre och längre bort från professionell status.

Attackerna mot självständighet

Till de största attackerna mot lärarkårens professionaliseringsprojekt kan kommunaliseringen, friskolereformen, sammanslagningen av olika lärarkategorier till en enhetslärare och lärarutbildningens fokusförflyttning från ämnesexperter till omsorgspersonal räknas.

Den ökade reglering av lärares arbetsförhållanden och införandet av individuell lönesättning har lett till att lärarkåren förlorat definitionsmakten över vad som är ett väl utfört arbete – den makten har i stället hamnat hos skolledare, tjänstemän och kommunala politiker.

Dessutom fick alla lärare samma avtal för att arbetsgivaren lättare skulle kunna flytta lärare mellan olika arbetsenheter och nivåer i skolan.

Införandet av kollektiva arbetsformer, föräldrainflytande och skolpeng har medfört nya arbetsuppgifter för lärare. Dessa har inte med undervisning eller kunskapsförmedling att göra, och innebär sammantaget ett kringskärande av lärarnas professionella utrymme.

Skolor fäster större avseende vid vad som går att sälja än vad lärarna har att erbjuda i professionellt hänseende och andra yrkesgrupper än lärare har etablerat sig i skolan och etablerat tolkningsföreträde i skolfrågor.

”Kundnöjdhet före yrkesskicklighet”

Föräldrars lekmannaåsikter kan i nuvarande system trumfa lärarens professionella för en skolledare med budgetansvar och incitament för att upprätthålla ”kundnöjdhet”.

Friskolereformen och betygsinflationen som kommit i dess spår innebär att skolans roll som producent av formella meriter kan ifrågasättas. Kan man inte lita på att skolans betygsättning är rättvis kommer betygen att mista sin roll som merit vilket innebär en risk för ytterligare deprofessionalisering av lärarna.

Trenden att i lärarutbildningen ersätta ämneskunskaper med mer allmänpedagogiska färdigheter har fått två konsekvenser. Dels har yrkeskåren börjat sammansmälta mot en enda gemensam lärarkategori där alla är utbytbara och förväntas undervisa och vikariera i ämnen de inte ens är behöriga i.

Betoningen på omsorgsuppdrag framför kunskapsuppdrag har också fått de studiemotiverade och högpresterande eleverna (framför allt männen) att fly från lärarutbildningen och yrket har fått en social degradering.

”Låt lärarna vara experter på undervisning”

En variant som ännu inte provats i skolan är professionsstyrning.

Det innebär att de professionella ges friutrymme att utöva sitt arbete.

En stark yrkeskår kan vara svårstyrd och svår att påverka men kan i gengäld ta stort egenansvar och garantera god kvalitet och hög klass. För att uppnå detta måste lärarkåren återerövra problemformulerings- och lösningsprivilegiet kring skolan från andra grupper i samhället.

I detta syfte är det viktigt att som yrkeskår utveckla strategier för att bli en del av den politiska diskursen, nå expertstatus och därmed rätt att uttala sig i offentliga angelägenheter.

För över hundra år sedan allierade sig lärarna med staten och arbetade för en central styrning för att fjärma sig från kyrkans och lokalsamhällets inflytande och på så vis öka sin autonomi. Kan det vara dags att göra en favorit i repris?

Patrik Andersson, musiklärare och läromedelsförfattare, Tyresö

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

På spåret-finalisten om lärarhyllningen: ”Aldrig tråkigt”

Maria Wiman: Har du någon av dessa knasiga egenskaper? Välkommen till läraryrket!