”Jag planerar att ta betalt för de högre betygen”

Jag arbetar sedan några år tillbaka som legitimerad lärare i den svenska skolan, men är till dags dato inte tillfreds med vare sig mitt professionella liv eller den privata delen av det – någonting som jag skyller på ett systemfel som jag personligen uppmärksammade allt för sent i livet, men som jag hädanefter ämnar verka inom och som jag även uppmuntrar mina kollegor att verka inom. 

Känslan av att hamna bakom eller efter, att se sig omsprungen av den egna generationens mer välartikulerade förmågor, de mer välsvarvade entreprenörerna, och att samtidigt vilja förbli vid den pseudomoraliska pliktmedvetenhet som har föranlett denna jumboplacering är enkelt uttryck ingen bra känsla, varför underskriven har funderat över en skrupelfri strategi för att – så att säga – flytta fram den laggande kroppen åtminstone några positioner.

Därför borde vi ta betalt för höga betyg

Den kommande höstterminen planerar jag alltså att ta betalt för de högre betygen, säg ett A eller ett B i de ämnen som jag för tillfället undervisar inom, helt enkelt för att jag kan det och för att jag inte ser någon moralisk eller politisk anledning till att jag inte skulle göra det. 

Det hela rör sig om matematik, siffror – precis som med allting annat i vår moderna och mycket långt framåtskridna värld. 

Det bör nämligen och inledningsvis påpekas att betygshandeln redan existerar, om än med andra ord och former, händelsevis också genom ett par välsvarvade, vilseledande eufemismer.

”Skolpengen ger de starka resurser”

Det borde vara tillräckligt med att här anföra sådana saker som betygsinflation, glädjebetyg, och det fria skolvalet, men jag tänker personligen huvudsakligen på den så kallade skolpengen, både fenomenet och själva ordet: Alltså den summa pengar som delas ut till alla skolor för varje enskild elev enligt vissa klumpiga socioekonomiska fördelningsprinciper.

Poängen är hur som helst – och återigen – att äktenskapet mellan skolpengen och det fria skolvalet, arrangerat av den borgerliga regeringen Bildt någon gång i början av 90-talet, visserligen fullföljande en decentraliseringslogik som påbörjades redan av Socialdemokraterna, enbart har spätt på den logik enligt vilken de resursstarka ges möjlighet att utnyttja den frihet som de resurssvaga hålls oinformerade om, eller helt enkelt inte orkar med.

Med andra ord går de resursstarka familjernas barn i högre utsträckning idag i skolor där det ges höga betyg, medan friskolereformens mindre resursstarka elever blir kvar i de socioekonomiskt mer utsatta skolorna. 

Någon kanske invänder att jag riskerar att förlora min legitimation

Då jag planerar att ta betalt för mina höga betyg, och då jag planerar att ta väldigt mycket betalt, definitivt mer än en genomsnittlig månadslön, vill jag påstå att mitt nya förfaringssätt enbart förverkligar friskolereformen.

Är det inte precis också vad friskolorna och deras ägare har tänkt, dessa välsvarvade entreprenörsmänniskor, som uppenbarligen inte erfar några politiska eller moraliska hinder för sina mer än väl tilltagna levebröd? 

Möjligtvis kan invändas att ett sådant förfarande som föreslås här, en försäljning av de höga betygen, riskerar att underminera betygssystemet totalt, då det senare är menat att katalogisera elevernas visade prestationer under en begränsad tidsperiod snarare än vårdnadshavarnas eventuella resurser och tillgångar.

En sådan förenklande invändning faller givetvis platt mot den komplexa verklighet i vilken det redan existerar statistiskt verifierbara korrelationer (för att inte säga orsakskedjor) mellan familjeinkomster och elevbetyg: såsom betygssystemet är konstruerat är det faktiskt mycket mer lämpat att visa familjernas eventuella inkomster än vad det är på att visa vad eleverna faktiskt kan eller har presterat under skolåret eller terminen.

”Skolverket utesluter inte betalningssystem”

Prestationer som Skolverkets armé av författare tror sig ha fångat genom satser som ”Elevens kunskaper bedöms sammantaget vara mellan C och E”, vilket alltså är den enda fingervisningen lärare har för att sätta betyget D i Svenska i slutet av årskurs 9. En sådan sats utesluter inte heller ett sorts betalningssystem. 

Någon kanske invänder att jag riskerar att förlora min legitimation. Det är möjligtvis en möjlighet, samtidigt som jag inte ser att det på något sätt skulle innebär en förlust, då det finns gott om lediga tjänster för obehöriga lärare på skolor av både lägsta och högsta kvalitet.

I synnerhet sådana skolor som har anledning att ge så låga löner som möjligt, vilket jag alltså skulle kompensera för med utförsäljningen av höga betyg, ett A, exempelvis, motsvarandes kanske två genomsnittliga månadslöner, långt mer än vad jag förlorar på att inte äga en lärarlegitimation. 

Läsåret 2022/23 var cirka 30 procent av alla lärare i grundskolan obehöriga. Att det inte skulle gå att hitta ett arbete som obehörig lärare måste således betraktas som ett rent påhitt.  

Vi måste, menar jag, för vår egen överlevnads skull, liksom alla andra, tjäna så mycket pengar som möjligt på den svenska skolan.

Henrik Henriksson, lärare i Stockholm

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Lärarna i stor kampanj mot marknadsskolan: ”Systemfel”

Larmet om glädjebetyg hyllas: ”Vågar tala klarspråk”