”Ge lärarna tid – det handlar om framtiden”

Klockan halv sex en januarimorgon i år plingade det till i min telefon, ett mejl från antagning.se. Jag var antagen till grundlärarprogramet för årskurs 4-6, och lyckan var total. Nu skulle jag få chansen att gå i såväl min morfars, farfars farbrors, ja till och med min gudfars fotspår och bli lärare.

Det var med förväntansfulla steg jag kom till min första föreläsning på högskolan och sög åt mig kunskap. Hur kunde jag inte bara njuta av all kunskap om läroplansteori, yrkesetik och läroplanshistoria? Jag ska ju blir lärare!

Skickliga föreläsare gav mig en bild av hur fantastisk svensk skola var, blev och fortsatte utvecklas till att bli en skola i världsklass. Den skola jag själv växte upp i, innan resultaten i Pisa-mätningarna börja rasa. Och skolan blev en målstyrd skola, där resultaten på nationella proven ställdes över elevernas lärande.

”En fantastiskt upplevelse”

Den första VFU-perioden var en fantastisk upplevelse för mig och mina kurskamrater. Med handledarens stöd klev jag nervöst, men väl förberedd med en PowerPoint och arbetsblad ut framför eleverna.

Jag höll jag en religionslektion om Buddhismen och vi avslutade med att eleverna gjorde kopplingar kring likheter mellan de olika världsreligionerna och tillsammans skapade vi en mindmap som täckte hela Whiteboarden i klassrummet.

Efter elevernas applåder så kunde jag konstatera att denna lektion var en av mitt livs häftigaste upplevelser. På vägen hem från skolan var jag fylld med framtidsdrömmar där jag höll fantastiska lektioner med inspirerade och deltagande elever. Lektioner där jag alltid fångade till och med de mest ointresserade.

I skrivande stund när debatten rasar het kring Sveriges lärares förhandlingar med SKR och Sabona och reglering av undervistiden så ställer jag mig själv frågan. Hur hade min VFU-upplevelse varit om jag inte fått tiden att planera min lektion?

Trista lektioner utan planering

Hade den då blivit en fantastisk upplevelse som fick mig att känna att lärare det är det jag vill arbeta med resten av mitt liv? Nej det hade nog varit en ganska trist upplevelse för både mig och de 28 eleverna i klassrummet.

Att 6 av 10 lärare enligt arbetsmiljöverket upplever en för hög arbetsbelastning tolkar jag som att 6 av 10 lärare inte får uppleva den underbara känslan som undervisning kan ge. För vem kan uppleva det utan att faktiskt få tiden som krävs för att planera en undervisning av god kvalitet utan i stället springa in i klassrummet stressad utan en plan?

När jag läser huvudmännens resonemang och ovilja att göra vad som krävs i en verklighet där elevernas kunskaper befinner sig på en stadig nedgång. När det är huvudmännen som är ansvariga för att skolan har resurser att utvecklas och att alla elever uppnår målen, inte lärarna som går på knäna. Då blir jag orolig för samhället, där skolan är ett fundament som samhället vilar på. En plats som ska spegla samhället och där barn ska få inhämta och utveckla kunskaper för framtiden.

Detta fyller mig med oro för mitt yrkesval

När huvudmännen verkar leva i en fantasivärld och fullständigt ignorera vad lärarna säger, vad Pisa-mätningarna visar och regeringens egen utredning påtalar, då blir jag som lärarstudent fylld av oro inför mitt framtida yrkesval.

”Vinst före lärande”

Frågor om detta är en skola jag vill bli en del av i framtiden dyker upp i bakhuvudet och den eld som brann i början av studierna börjar långsamt brinna ut. Hur kan huvudmännen sätta vinstmarginaler och besparingar framför barnens lärande och därigenom samhällets framtid?

Hur ska en lärare utan möjligheter till den planering och reflektionstid som krävs kunna skapa en lärandemiljö där ”utforskande, nyfikenhet och lust att lära ska utgöra en grund för skolans verksamhet” som det så vackert står skrivet i läroplanen?

Jag vill inte undervisa biologi i klassrummet, jag vill undervisa eleverna ute i naturen där de kan utforska världen på riktigt, så deras naturliga nyfikenhet och lust att lära växer till liv när de upplever ekosystemet på riktigt, inte på ett papper. Det kan jag inte göra utan att få tid att planera min undervisning och inte någon annan lärare heller för den delen.

Jag hoppas innerligt att Sveriges Lärare inte viker ner sig utan står på sig kring kravet om reglerad undervisningstid. Så alla vi lärarstudenter i vårt avlånga land verkligen kan få möjligheten att med våra framtida kollegor återigen göra svensk skola till en skola i världsklass.

Viktor Akoral, lärarstudent, Kristianstad

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Lärarna återupptar förhandlingarna med SKR

”Friskfaktorer gör inget för ett sjukt system”

Tipset till SKR: ”Tänd lampan – läs utredningen”