Forskaren om balansgången kring differentiering i skolan
Johanna Lüddeckens, doktorand i skolledarskap och lärare på Linnéuniversitetet, ser inkludering ur både forskar- och föräldraperspektiv.
Vi lärare debatt
Som förälder blir hon uppgiven när hon läser att ”inkluderingen gått för långt”.
Som forskare ser Johanna Lüddeckens att skolan fokuserar för mycket på individen.
Detta är hennes vädjan om framtidens utbildning.
Debatten om utbildning i Sverige belyser ofta differentiering, ett mångfacetterat begrepp som väcker starka känslor.
Som förälder till barn med funktionsnedsättningar och doktorand som delvis studerar detta i min avhandling, ser jag både dagliga och historiska effekter av frågan.
Differentiering inom svensk utbildning har förändrats mycket sedan 1800-talet. Från att ha sorterat elever efter förmåga, har synsättet utvecklats till att prioritera individen.
Trots goda intentioner har denna övergång haft sina problem. Under 1980- och 1990-talen, med decentralisering och fokus på måluppfyllelse, intensifierades differentieringsstrategierna.
Inkludering kan skapa problem
Trots målet att maximera varje elevs potential, kan inkluderingssträvanden ibland skapa fler problem än fördelar. Särskilt när det riskerar att användas som ursäkt till större kostnadseffektiva lösningar vid budgetnedskärningar som leder till stora klasser och färre lärare, vilket resulterar i att fler elever misslyckas i skolan.
Som förälder upplever jag hur skolan ibland brottas med att balansera ideal och verklighet.
Mina barns behov kräver emellanåt särskilda insatser och ibland även anpassade miljöer.
När samhällsdebatten ibland hävdar att ”inkluderingen har gått för långt” och idén att elever behöver särskiljas för att skapa likvärdighet (jämför Januariavtalet och Tidöavtalet) utifrån tanken antagandet att det ökar lärares möjligheter att anpassa undervisningen till elevernas möjligheter att lära sig, känner jag personligen tvekan och uppgivenhet. System baserade på åtskillnad för likvärdighet må ge bättre stöd och resurser för elever som mina barn.
Då ökar exkluderingen
Men med åtskillnad ökar också exkluderingen, eftersom det minskar elevers möjligheter att lära tolerans och förståelse genom att mötas.
För att förbättra framtidens utbildning måste vi analysera tidigare diskurser och ha en helhetssyn. Varje utbildningspraktik är unik och kräver en flexibel syn på differentiering.
Som förälder upplever jag hur skolan ibland brottas med att balansera ideal och verklighet
Det går inte bara att följa expertråd som fasta recept för framgångsrik undervisning.
Vi behöver ett fundamentalt skifte i synen på utbildningens roll i samhället och våra relationer. Skolledare behöver stöd från huvudmän för att agera som de "modiga rektorer" arbetsmarknaden efterfrågar.
Lärare behöver också stöd för att utveckla sin fulla potential i en främjande miljö. Politiker måste därför modigt investera både ekonomiskt och kulturellt i skolans framtid.
Våra barn förtjänar en utbildning som ser dem som individer med unika behov och potentialer, inte bara som mottagare av en standardiserad läroplan.
Mitt största mål är inte bara att skydda mina barn från en värld som inte förstår dem, utan också att förbereda den världen på att bättre förstå och välkomna dem som de är.
Johanna Lüddeckens, doktorand i skolledarskap och lärare på Linnéuniversitetet, fil lic i specialpedagogik.
- Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.
En längre artikel publicerades först på Skola och samhälle.
