”Jag förväntar mig bättre från lärare och forskare”

Debatten om hur undervisning lärande och lärarutbildning ska bedrivas förs idag intensivt i media och på sociala medier-plattformar. Nyligen publicerade universitetslektor Oscar Björk inlägg i Skola och Samhälle samt i Vi lärare där han efterfrågade en mer nyanserad syn på lärande och på undervisning. Bakgrunden är att den nya lärarutbildningsutredningen (samt de flesta röster som hörs i debatten) efterfrågar en mer evidensbaserad och kognitionsvetenskaplig inriktning på undervisningen i grundskolan och alltså också på lärarutbildningen.

Det Björk framhåller i sin artikel är dock inte att evidens och kognition INTE ska utgöra inslag i lärarutbildningen, men att lärarutbildningen behöver inkludera andra perspektiv på kunskap och lärande. Om man läser den efterföljande debatten är det dock lätt att tro att Björks artikel handlar om något helt annat. Nedanstående citat är hämtade från den sociala medieplattformen X.

Drastiska tolkningar och personangrepp

Agneta Gulz (en välrenommerad forskare) påstår att Björks artikel snarast grundar för att se på kognitionsvetenskap som en rörelse där man ”dricker nyfödda barns blod i källaren”. Den välkända skoldebattören och läraren Filippa Mannerheim listar några citat (som man får anta att hon tycker är fåniga) för att sedan framför allt slå fast att Björks glasögon provocerar (de är lika ”puckade som artikeln” och vidare skriver en följare i kommentarsfältet ”om man frivilligt väljer så fula glasögon måste det vara nåt fel i huvet” ). Andra debattörer (utan förankring i lärarprofession eller relaterad forskning) framhåller att Björk verkar tycka att lärares praktik INTE ska baseras på evidens och forskning (och jämför med läkaryrket, hur skulle det se ut där?).

Lärarutbildning och undervisning ska baseras på forskning

Jag tycker såklart, liksom Björk och säkert de flesta av oss, att såväl lärarutbildning och undervisning i ungdomsskolan ska baseras på forskning (och på beprövad erfarenhet). Men frågan är snarast vad olika personer lägger i ordet evidens. Utbildningsvetenskapliga, pedagogiska och didaktiska studier bygger i stor utsträckning (men inte uteslutande) på kvalitativ forskning, och det är denna forskning som inte tycks räknas i den pågående debatten.

Den här frågan handlar om kunskapssyn och inte om huruvida kognitionsvetare är mer eller mindre blodtörstiga eller vilka slags glasögon man har (och vad man personligen tycker om dem). Att diskutera kunskapssyn och hur olika slags forskning påverkar vår syn på undervisning och lärande är en viktig sak och det är en fråga som kontinuerligt bör debatteras. Det är viktigt för att utveckla vår gemensamma förståelse av undervisning och lärande.

Debatten om lärarutbildningen ger en ensidig bild

Såväl kvantitativa och kvalitativa studier kan bidra med värdefulla insikter som möjliggör att vi kan utveckla såväl lärarutbildningen som undervisningen i ungdomsskolan. Det finns många aspekter som inte kan eller bör mätas i kvantitativ mening, men givetvis ska inte vår vetenskapliga grund för undervisning enbart utgå från resultat från kvalitativa studier. Så är heller inte fallet.

Lärarutbildningsutredningen fastlår exempelvis att de flesta lärarutbildningar undervisar om fonologisk medvetenhet (eller om man nu vill kalla det för systematisk ljudning). Det är ett kunskapsinnehåll som har grund i en mer kognitiv förståelse av språkutveckling och kvantitativ forskning, men som tar en berättigad plats i de flesta kurser i svenska för grundlärare, framför allt för årskurs F-3. Utformning och innehåll i undervisningen för lärarstudenter kan givetvis alltid diskuteras, men just nu är det en ganska ensidig bild av den undervisning som bedrivs på lärarutbildningen som förs fram i debatten.

Diskussionen om hur olika vetenskapliga traditioner och kunskapssyn kan bidra till varandra ryms inte här och har förts insiktsfullt på annat håll. Det är dock en vetenskaplig diskussion som välkomnas, särskilt i relation till lärarutbildning. Vi får inte riskera att fastna i ensidiga perspektiv, varken åt det ena eller det andra hållet. Forskare behöver också kunna samarbeta och tala med varandra så att olika kunskapsbidrag kan stärka framtida forskning och undervisning.

Personangrepp mot forskare är inte okej

Tyvärr är det som just nu gör mig mest bekymrad när det gäller den svenska skolan att det finns lärare som tycker att det är okej och rimligt att gå till personangrepp mot enskilda forskare. Det må vara talande för det rådande debattklimatet i samhället och på sociala medier, men jag förväntar mig mycket mer av lärare i den svenska skolan (och särskilt av svensklärare, eftersom jag själv tillhör den yrkeskåren). Jag förväntar mig också mer av etablerade och duktiga forskarkollegor. Det rådande debattklimatet leder till att enskilda forskare inte orkar eller vågar ta debatten. Det missgynnar oss alla, framför allt de barn som i framtiden ska gå i den svenska skolan. 

För transparensens skull bör jag  tillägga att Oscar Björk är en nära forskarkollega till mig. Vi bedriver en del forskning tillsammans – men kan ha skilda perspektiv på många saker. Det måste få vara tillåtet utan att för den sakens skulle hamna i en sandlåda.

Sofia Hort, biträdande lektor i svenska vid Mälardalens universitet

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

TIDIGARE I DEBATTEN:

Slutreplik: ”Mätbarhet får inte ersätta lärarnas professionella omdöme”

Replik: ”Gräsrotsrörelse bakom kognitionsvetenskapens uppgång”

Linnea Lindquist: ”Kognitionsvetenskap är inte någon trend”

Replik: ”Endast i skolan är det kontroversiellt att börja med det grundläggande”

”Kasta inte halmgubbar i utbildningsdebatten”

”Lärare kan bli lidande av nya forskningstrenden”

LÄS ÄVEN:

Forskarna dömer ut trender i skolan: ”Bygger på myter”

Hjärnforskaren varnar för ensidigt neurofokus i skolan