Debatt: Här brister skolan kring unga kriminella

Skolan är en av de fyra huvudaktörer (socialtjänst, skola, polis, fritidsverksamhet) som ska stoppa den unika svenska gängkriminaliteten. Men ska något stoppas måste man vara klar över orsakerna. Den svenska hållningen är att orsakerna är ”sociala skillnader i livschanser”. 

Fokus på alla orättvisor av detta slag har lett till en ursäktande hållning inför normbrott på individnivå. Undervisningssituationen är särskilt dålig för tre elevgrupper: pojkar, barn från trasiga hem med eller utan NPF-problem, och särbegåvade. 

Faktorerna bakom misslyckandet

• 90 procent av alla våldsbrott begås av män. Nästan lika stor är kvoten män/kvinnor när det gäller skolmisslyckanden. 
• Särbegåvade barn som borde bli vår garanti för hög framtida nationell kunskapsnivå får inte nödvändig stimulans. 
• De trasiga barnens psykiatri är bortsorterad – behandling finns men ges inte.

I dagens skoldebatt fokuseras skillnader i utbildningsresultat mellan olika grupper identifierade på basen av sociala bakgrundsfaktorer. 

Samma orättvisa ser vi om vi jämför pojkar och flickor. Den orättvisan uppstår därför att flickors hjärnor mognar snabbare än pojkarnas. 

Genomsnittsbegåvningen på makro-nivå är densamma för de två könen, men flickor är mer verbalt begåvade, pojkar bättre spatialt. Flickor utnyttjar sin begåvning bättre (god exekutiv kompe­tens). Undervisningsupplägget premierar verbal begåvning och exekutiv kompetens. Detta är en orsak till att betydligt fler pojkar än flickor misslyckas utbildningsmässigt. 

Lösning: låt pojkar börja skolan ett år senare än flickorna. Klarar fler utbildningsmålet har vi förebyggt en viss mängd gängkriminalitet. 

Vad händer med de särbegåvade barnen – Sveriges kunskapshopp? Utan utmaningar drar man sig undan undervisnings­moment som kräver ansträngning. De får inte det extra lärarstöd som gör det möjligt att prestera på en nivå över det läroplanen specificerar. De får inte de kunskapsverktyg som är nödvändiga för kvalificerade arbetsuppgifter i vuxenlivet. 

Att mogna är att göra beteende till genomreflekterade handlingar. Skolan är en nyckelaktör i den processen via kognitiv och social samspelsträning samt moralutveckling. 

Skolans viktigaste uppgift

Från tidig pubertet är motivation viktigast. Den förutsätter att man kan föreställa sig konsekvenser för framtiden av handlingsval här och nu. Att åstadkomma detta är skolans kanske viktigaste uppgift.

Modern kriminologisk forskning har identifierat två starka korrelat till ungdomskriminalitet: svag självkontroll och svag moralstyrning. Graden av en individs självkontroll (impuls- och affektkontroll) är till en del ärftlig men viktigare är utvecklingen via mognad och intellektuell träning. Föräldrar och skola är de viktigaste aktörerna.

Alla ska samverka – men sekretessen gör det omöjligt.

I stort sett alla som begår många brott har minst en allvarlig psykiatrisk diagnos. Men socionomutbildningen saknar helt kriminologiska och psykiatriska undervisningsmoment. Polisutbildningen är inte ens akademiserad i Sverige, lärarutbildningen är underförsörjd med sådana utbildningsmoment. Hälso- och sjukvård nämns sedan 60 år inte när man diskuterar brottspreven­tionens aktörer. 

Alla ska samverka men har radikalt olika uppfattningar om verkligheten. Samverkan är omöjlig på grund av sekretessregler. Skolhälsovården är den enda av dessa aktörer som har medicinsk/psykiatrisk/psykologisk kompetens inom organisationen. Det förpliktar och bör utvecklas. 

Därför fungerar inte vården

Tyvärr är remisser till BUP, liksom placeringar på SIS-institutioner,  tämligen meningslösa därför att sådan verksamheten saknar kunskaps­mässig och klinisk kompetens att hantera svåra externaliserade psykiatriska störningar/missbruk. Ingen skyddar numera sådana barn från sig själva. 

Sten Levander är professor emeritus (pensionerad) i psykiatri vid kriminologiska institutionen, Malmö universitet