”Därför bestämmer jag mig för att lämna skolan”
Vi lärare debatt ”Med tre veckor kvar till skolstart inser jag att det kanske är nu som det är dags för mig att kasta in handduken och att tiden att lämna skolan är kommen”, skriver läraren Susanna Fahlesson.
Det är bara att inse att den bransch, nämligen skolan där jag drygt 20 år arbetat, inte längre är en bransch i utveckling utan avveckling.
Åren som lärare och specialpedagog har varit roliga, intressanta, givande och lärorika men också frustrerande, otillfredsställande och otroligt intensiva.
”Har gett allt”
Jag har alltid försökt ge mitt allt och göra det bästa jag kunnat för elever, vårdnadshavare och kollegor. Under årens lopp har jag förutom att undervisa exempelvis gjort många orosanmälningar till socialförvaltningen, haft polisens insatsstyrka på skolgården, åkt ambulans med skadade elever, pushat elever som tappat tron på sig själva och tröstat ledsna och förtvivlade vårdnadshavare, flera av dem med psykisk ohälsa, i missbruk och/eller kriminalitet.
Jag har under de senaste åren varje vecka också fått ta emot den frustation dagens barn bär på. Jag och mina kollegor har blivit kallade horor, fått utstå slag, sparkar och hot, blivit bitna och spottad på. Att vi inte kunnat planera vår undervisning, ta rast, gå på toaletten eller äta lunch utan att bli avbrutna ska vi inte tala om.
Då jag för många år sedan utbildande mig till lärare var det för att jag ville göra skillnad för de elever jag skulle undervisa.
Mindre undervisning
Tyvärr har det blivit alltmer tydligt att i skolan är att undervisning verkligen inte är min eller mina kollegors huvudsyssla. Arbetet i skolan är så mycket mer komplext än så. Att vi dessutom ständigt måste kämpa mot oförstående kommunpolitiker som endast är intresserade av att vi ska hålla budget.
Att de som är vid makten i vårt avlånga land inte lyssnar på oss som arbetar i skolan då vi på alla tänkbara sätt försöker berätta om att vår framtid, det vill säga att barnen och ungdomarna inte får den utbildning de har rätt till och förtjänar gör inte arbetet lättare precis.
Då jag påtalat bristerna i arbetsmiljön för min arbetsgivare har jag oftast fått till svar att arbetssituationen tyvärr ser likadan ut på de flesta skolor, som om det vore någon tröst!?
Jag vill tro att jag som lärare/specialpedagog uträttat en del bra saker, men den samvetsstress som man känner leder till att både jag och flera av mina kollegor tyvärr själva drabbats av stressrelaterade sjukdomar och periodvis inte sett någon annan utväg än att sjukskriva oss.
”Vill leva – fullt ut”
Jag känner så starkt att bara överleva inte är tillräckligt för mig längre, jag vill kunna leva mitt liv fullt ut.
Att orka och ha lust att umgås med familj och vänner, skaffa mig ha en hobby, träna regelbundet och läsa skönlitterära böcker – eller varför inte rent av ha tid att se en serie på Netflix?
Jag minns fortfarande med gråten i halsen då min son, han var ungefär sju år sa till mig: ”Mamma, jag kommer aldrig någonsin att välja att bli lärare”.
Snabbt försökte jag berätta alla positiva saker med mitt arbete för honom. Hans svar:
”Ni lärare jobbar ju hela tiden!”
Tyvärr har han rätt, hur många nätter har jag inte legat vaken och försökt lösa arbetsrelaterade problem? Hur tankarna på mitt arbete och hur jag ska lösa olika saker nästa arbetsdag ständigt snurrat i mitt huvud.
Förlåt kollegor och elever, för att jag lämnar er i sticket
Då jag sökte läkare för mina problem med sömnen fick jag till svar av läkaren att ”något piller mot dålig arbetsmiljö det finns inte att skriva ut”.
Det är först nu när jag haft semester i mer än en månad som jag verkligen hinner med att känna att jag nog inte klarar att gå tillbaka till jobbet om några veckor. Att återigen bli inkastad i samma dåliga arbetsförhållanden och att det än en gång kostar mig mer än det smakar det vill säga min egen hälsa.
Frågan som återstår
Avslutningsvis vill jag be mina elever och kollegor om förlåtelse, men nu har jag fått nog. Jag är ledsen att behöva lämna er i sticket men det finns inte längre något annat val för mig. Om jag ska orka arbeta de femton år som är kvar till pension får jag helt enkelt se mig besegrad, även om det känns som ett nederlag att jag inte pallar att fortsätta ingå i skolans värld längre.
Nu återstår bara frågan vad jag ska arbeta med i stället. Till alla eventuellt blivande arbetsgivare vill jag bara berätta att här finns en snart 50 år gammal kvinna med sju års universitetsstudier och fler högskolepoäng än många, som likt en cirkusartist kan jag jonglera med många bollar samtidigt.
Susanne Fahlesson, lärare och specialpedagog
- Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.
LÄS ÄVEN:
”Stora grupper gör att många lärare slutar”
