HP Tran: ”Vi undervisar mer – eleverna lär sig mindre”
Vi lärare debatt En stor anledning till varför jag är och förblir lärare är att jag i grund och botten gillar att undervisa. Jag gillar att stå i klassrummet, berätta historier för mina elever, lära dem nya saker, få vara med när de får sina aha-upplevelser och vidga deras världssyn. Det är en givande och tillfredsställande känsla. Det bästa med jobbet faktiskt.
Men under de senaste åren som har gått upplever jag att undervisningen har blivit allt mindre viktig i skolverksamheten. Det är så många andra saker idag som går före. Man får allt mindre tid till att faktiskt planera och förbereda lektioner samt tid till att efterarbeta lektioner. Istället går det åt mer tid till möten. Mer tid till att dokumentera. Mer tid till att svara på mejl. Mer tid till att rastvakta. Mer tid till att skriva veckobrev, informationsbrev, fylla i incidentrapporter, kränkningsanmälan. Mer till mycket annat.
Och allt mindre tid till undervisningen.
”Undervisning en bisyssla”
Det viktigaste med läraryrket är också det som är minst prioriterat. En lärares yrkesskicklighet, pedagogiska kompetens, ämneskunskaper och ledarskap är inte ens det som rektorer prioriterar när de ska se över de årliga lönepåslagen. Istället är det skolutveckling, nytänkande och projektbaserade insatser som premieras.
Undervisning idag är nästan en bisyssla. Något man gör ifall tid finns över. Läraren måste ha koll på elevernas välmående. Veta vilka elever som har vilka extra anpassningar. Hålla koll på sina rastvaktstider. Hinna i tid till eftermiddagsmötena. Ingå i någon utvecklingsgrupp, ämnesgrupp, arbetsgrupp eller bara någon grupp. Gärna flera grupper. Många bollar i luften.
Undervisningen förväntas förstås rulla på som vanligt - samtidigt som förutsättningarna för att genomföra välplanerade och genomtänkta lektioner blir allt sämre.
Paradoxalt nog upplever jag även att jag undervisar mer och har fler lektioner nu än när jag började arbeta som lärare. Det läggs på ett extra antal minuter för varje läsår som går. Under 90-talet låg en lärares undervisningstid på ungefär 940 minuter i veckan. Idag ligger den på 1100 minuter i veckan. På vissa håll är det uppe på 1200 minuter (och ännu mer).
Ändå höjs inte skolresultaten
Dagens lärare undervisar mer, rastvaktar mer, har mer kontakt med hemmet, fler extra anpassningar, fler digitala verktyg, har bättre översikt på närvarostatistiken, fortbildas mer, går på fler möten och har bättre kommunikationsmöjligheter med sina elever och kollegor. Ändå höjs inte skolresultaten särskilt mycket.
Jag vet inte exakt varför det ser ut som det gör idag. Men en sak vet jag. Jag vet att när jag får tid och förutsättningar för att planera mina lektioner lär sig mina elever mycket mer.
Och i slutändan är det just det som är det primära syftet med en skola: att lära ungarna en massa saker.
Ibland känns det som att vi glömmer bort det.
LÄS ÄVEN:
Nio av tio lärare stressade av systemet
