”Eleverna skyltar inte med sociala utsattheten”
Elever döljer sin sociala utsatthet – därför brukar Emilia Friberg ta upp den svåraste frågan.
Vi lärare debatt
Hon har själv upplevt hur skolan är den trygga punkten – att inte vilja gå hem.
Högstadieläraren Emilia Friberg skriver om social utsatthet – den hon upplevde själv och elevernas:
”I skolan ser vi bara toppen av isberget”.
Tänk dig tillbaka för några veckor sedan. Dagarna innan jullovet, betygen är satta och både lärare och elever börjar att mentalt checka ut.
Mina tankar går till eleverna som aldrig tycks vilja lämna de tomma och ödsliga skollokalerna. De som aldrig tycks vilja gå hem. Truliga tonåringar som vill framstå som coola och obrydda. Fasaden är stenhård och ingen svaghet lyser igenom. Jag förstår dem.
Det fanns en tid i mitt lärarliv då jag inte heller ville gå hem.
”Jag var fastkedjad vid kaoset”
Långa ledigheter var den värsta mardrömmen. Då var jag fastkedjad vid kaoset hemma. Jag gick hem till en sambo som var både missbrukare och som slog mig. Det var inget som jag skyltade öppet och med. Det var min hemliga vardag som ytterst få kände till. Skammen och skulden åt upp mig inifrån och även om jag kände mig som en hycklare som på dagen kunde stå och prata om vikten av att göra en polisanmälan om en blir utsatt för brott så åkte jag när skoldagen hem till min förövare.
Under loven fanns inga trygga skollokaler, inga lärarrum eller en given yrkesroll att kunna fly till. Skolan var min tryggaste plats. Där fanns någon form av lugn och normalitet. Ett lugn som jag alltid känner när jag går in i en skolbyggnad.
”Vi ser toppen av isberget”
För vad väntar egentligen eleverna som vill stanna kvar i skolan när de kommer hem? Viss social utsatthet får vi syn på i skolan. Däremot får vi inte bli naiva, vi får enbart syn på toppen av isberget.
Mycket sker i det fördolda inom hemmets väggar. Social utsatthet är inget som vare sig barn eller vuxna skyltar med. Lojaliteten och skammen är för stark. Vi får inte heller glömma bort att normaliseringsprocessen för den som lever i våld är en oerhört stark kraft.
Långa ledigheter – en mardröm
Inför lov brukar jag numera alltid berätta för mina elever om var de kan vända sig under ledigheten om det skulle hända något eller om de bara behöver någon att prata med. Det brukar alltid vara någon elev som räcker upp handen och frågar varför jag tar upp detta.
En oskyldig fråga från en elev som med största sannolikhet kommer från ett tryggt hem. Det säger en hel del om vikten att faktiskt prata om den här typen av mer tabubelagda frågor. Förhoppningsvis kan det få någon elev att sträcka ut en hand och be om hjälp.
Emilia Friberg, högstadielärare svenska och SO, Västra Stenhagenskolan, Uppsala
- Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.
Vill du skriva en debattartikel på Vi Lärare?
Gör så här:
- Skriv max 3 000 tecken, underteckna med namn, titel och gärna bostadsort.
- Skicka helst texten som en Word-fil, och bifoga gärna ett högupplöst porträttfoto i färg (oftast duger en selfie tagen i bra ljus).
- Mejla texten till adressen nedan och skriv även ditt mobilnummer i mejlet ifall vi behöver diskutera texten.
Mejla till oss på: debatt@vilarare.se
LÄS ÄVEN:
