”Nedskärningar – inte inkludering – skapar kaos”

Skolan är inte enbart en plats för kunskapsöverföring; den är en demokratisk institution där elever från olika bakgrunder möts, tränas och formas till medborgare. När denna mötesplats urholkas genom förslag på allt fler segregerande lösningar, ohederliga beskrivningar av inkludering samt minskat elevinflytande hotas delar av vår demokrati.

”Demokratisk plattform”

Elevinflytande, när det sker på ett adekvat sätt kan ses som en grundläggande demokratisk praktikform. Att minska rätten att påverka sin vardag – en vardag eleverna inte valt – sänder ett tydligt budskap: demokrati är inte till för dem. När detta föreslås parallellt med rop på hårdare tag, tillsammans med ett reducerat och överdrivet ensidigt fokus på kunskaper, riskerar skolan att fostra lydiga undersåtar snarare än aktiva samhällsmedborgare.

Idag tycks också särskiljande lösningar vara skolans främsta verktyg för elever i behov av särskilt stöd. Denna trend späs på av det offentliga samtalet om skolan. Retoriken är förförisk rationell: placera elever med utmanande beteenden i särskilda undervisningsmiljöer, akutskolor och ta bort de ”störande” elementen ur klassrummet. Men denna logik förutsätter något djupt odemokratiskt – att vissa barn är mindre värda att dela det gemensamma rummet.

”Svaret är ansvar”

Det ofta anförda motargumentet lyder: ”men tänk på de andra eleverna som måste stå ut med stöket”. Frågan är berättigad men svaret är inte segregering – svaret är ansvar.

Ansvar från samhället att tillhandhålla resurser, kompetens och tid att arbeta inkluderande för eleven, klassen, skolan och samhällets bästa. Ansvaret från politiken är inte att abdikera från sitt uppdrag att skapa inkluderande skolsystem. Det är inte inkludering, elevers rättigheter, som skapar kaos och kan anses ”ha gått för långt” – det är bristen på stöd, åratal av nedskärningar och politisk tafatthet som har gått för långt.

Exkludering presenteras som realism

Det är nämligen i mötet med olikheter som acceptans för varandra och demokratiska samhällsmedborgare utvecklas. Den ökande segregationen i svensk skola underminerar dessa förmågor. Eleverna sorteras idag indirekt efter familjers inkomst, etnisk tillhörighet eller diagnoser. Inkludering misstänkliggörs som idealism, medan exkludering presenteras som realism. Men det är inte realism. Det är kapitulation.

”Kan vara livsavgörande”

Alla särskiljande lösningar är dock inte av ondo. Jag ser många goda exempel i exempelvis särskilda undervisningsgrupper som varit livsavgörande för elever och där skolpersonal gör underverk. Men, som diskursen ser ut nu tycks systemfelen i skolan lösas med fler segregerande lösningar – trots att det varit trenden under en längre tid.

Genom detta färdas vi inte bara längre bort från Salamancadeklarationen och mål 4 i Agenda 2030 – vi bygger också ett samhälle där vissa får vara och andra inte. Det är inte är inte bara oetiskt. Det är odemokratiskt.

Jens Jörborn, specialpedagog, Jönköping

• Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Vi Lärare.

LÄS ÄVEN:

Lärare larmar: Elevers inflytande har gått överstyr

Skolministern sågar elevinflytandet i skolan: ”Vuxenpåhitt”

Obs-debatten: ”Slipper känna sig dumma”