Ny bok: Skolan en av största brottsplatserna

Det har gått nästan sju år.

Ändå tittar Vesna Prekopic omedvetet ner i bordet när hon berättar om hur det var att tvingas sluta som rektor på skolan hon varit med att starta i en förort till Stockholm.

– Än idag kan jag ibland känna sådan skam för att jag misslyckades. Känslan av skuld för att inte ha kunnat rå på barnen är jag övertygad om att jag delar med väldigt många som jobbar i skolan. Det är svårt att erkänna att man är rädd för ett barn, säger hon.

Lockande att starta en ny skola

Vesna Prekopic är legitimerad gymnasielärare och utbildad rektor och har sammanlagt 15 års erfarenhet från skola och utbildningsförvaltning.

– Egentligen hade jag tänkt sadla om till journalist på heltid redan då, men möjligheten att få vara med och starta en ny skola lockade. Jag hade så många idéer och jag var så glad att få skapa något nytt och bra i en förort. Man kan sammanfatta det så här: jag var naiv, säger hon.

Egentligen behövdes det en projektledare och en rektor.

– Men ledningen, och även jag själv, tyckte att det var en bra idé att jag tog båda rollerna. Jag hade ju erfarenhet både som biträdande rektor för Tumba gymnasium och som utvecklingsledare på förvaltningen i Botkyrka kommun, säger hon.

Problemen började vid uppropet

I själva verket hade Vesna Prekopic fler arbetsuppgifter än dem som projektledare och rektor.

– Det gällde ju att få elever till skolan, så jag fungerade lite som marknadsförare och inkastare. Framför allt vid starten kunde vi sakna lärare. Och jag hade ju undervisat i fem år i svenska och engelska och kunde ta lektioner om det behövdes, säger hon.

Men det gjorde inget att det var mycket jobb.

Allt slit skulle ju leda till en riktigt bra skola, som skulle ”byggas upp som den samhällsbärande demokratiska institution den ska vara och som aldrig kommer acceptera en annan elevsyn än att alla har rätt till en god utbildning”.

Men problemen börjar redan i samband med uppropet den första skoldagen, säger Vesna Prekopic.

Hon har kvar anteckningar från den här tiden och noteringarna kunde se ut så här:

Måndag: Elev örfilar klasskamrat under lektion. Socialtjänsten kontaktas. Tisdag: Ruta krossas i entrén. Lagad klassrumsdörr sparkas sönder igen. Elevskåp välts. Diskmedel hälls ut i korridoren. Onsdag: Någon har urinerat i papperskorgen på toaletten. Städpersonalen berättar att det hänt förut och att det är svårt att sköta sitt arbete. De vägrar städa upp det fler gånger. Jag städar i stället.

Fick rådet att inte anmäla

Som rektor har Vesna Prekopic nolltolerans mot kränkningar, hot och våld.

– Jag ringer föräldrar, jag kör ut ungdomar som inte är våra elever från skolområdet, jag hämtar in ungdomar som är våra elever till skolområdet, jag anmäler till socialtjänsten och jag anmäler till polisen.

Det här var inte populärt. Varken hos barnen, deras föräldrar – eller hos skolledningen.

– Jag minns så tydligt när min chef råder mig att inte anmäla till soc. De är oroliga för att jag går för hårt åt eleverna och att anmälningar till socialtjänsten, polisen och samtal med föräldrar ska göra mig hatad. Ledningen vill inte att det händer mig något.

Den egna arbetssituationen beskriver Vesna Prekopic så här på ett ställe i ”Brottsplats: Skolan”:

”Jag sätter gränser för dem. De svarar mig. En gång kastas en

biljardboll mot mitt ansikte, en annan gång en stol och en blomkruka

mot min kropp. En tredje gång klickas en låga fram från

en tändare bakom min nacke medan jag går i korridoren. Jag ser

det inte själv, men får det berättat för mig dagen efter, när någon

tänt eld på en papperskorg och brandkåren kommer.”

– Det där med tändaren bakom mitt långa hår i korridoren är ju direkt livsfarligt, men det är också en signal till de andra eleverna: ”Titta vi äger rektorn; vi kan göra hur vi vill på den här skolan”.

”Det är mordbrand”

Ett möte med polisen gör henne än mer övertygad om att fortsätta anmäla.

– Polisen kunde sätta rätt termer på det vi varit med om. En brinnande papperskorg inne i en skola fylld med människor är inget pojkstreck, det är mordbrand. På samma sätt benade polisen ut en mängd vardagssituationer som många vant sig vid. Kränkning, förtal, olaga hot, framkallande av fara, misshandel. Brottsliga handlingar som på ett olustigt sätt blivit vardag och inte skulle accepteras någon annanstans än just i skolan, säger Vesna Prekopic.

Till sist vågar ledningen inte ha kvar henne på skolan på grund av hotbilden. Hon jobbar hemifrån den sista tiden, men har dessförinnan sagt upp sig.

– Det tog flera år innan jag kunde prata om det här utan att börja gråta. För mig var det ett så stort misslyckande, säger hon.

Kroppen reagerade starkt

Med tiden har hon kommit till insikt.

– Rent rationellt vet jag att vi inte skulle ha startat den här skolan överhuvudtaget. Vi hade för få elever, för dålig budget och inte kompetens att ta hand om elevernas problem.

Känslomässigt har det inte alltid varit lika lätt.

– I säkert ett par år reagerade min kropp starkt om jag såg blåa linjen i tunnelbanan som gick till skolan. Jag ville helt enkelt inte åka med den. Och jag kunde känna hur pulsen gick upp när jag såg loggan för huvudmannen som ägde skolan. Jag tror inte att sådana reaktioner är ovanliga bland personal i skolan som råkat illa ut. Man tar mer stryk än man tror, säger Vesna Prekopic.

En av de vanligaste brottsplatserna

Det finns flera skäl till att hon skrivit ”Brottsplats: Skolan”.

– Ett skäl är att få göra upp med, och bearbeta, det jag varit med om. Ett annat skäl är att visa lärare och rektorer som också skäms för att barn utsatt dem för obehagliga saker att de inte är ensamma. Ett tredje skäl är att skapa vetskap hos allmänheten om att skolan faktiskt är en av de vanligaste brottsplatserna i Sverige och att frågan ska debatteras, säger hon.

Vesna Prekopic tillägger:

– Jag hoppas att perspektiven vidgas och att det blir en balans i debatten mellan kramar och ramar. Det måste finnas en insikt i att ett barn kan vara både offer och förövare på samma gång.”

LÄS MER:

Exklusivt – läs utdrag ur boken ”Brottsplats: skolan”

Attackerade läraren berättar i ny bok om skolvåld

Hon hoppas fler får upp ögonen för utsatta lärare

Skolministern om våldet i skolan: ”Ett tungt ansvar”

Caroline ströps av elev: ”Kände att snart slutar jag andas”

Misshandlad av elev – ledningen krävde att hon höll tyst

Granskning: Varje timme hotas en lärare av elever