Exklusivt – läs utdrag ur boken ”Brottsplats: skolan”

Vesna Prekopic har kvar sina anteckningar från tio månader som rektor i en nystartad skola, där det bland annat står:

Måndag: Elev örfilar klasskamrat under lektion. Socialtjänsten kontaktas. Tisdag: Ruta krossas i entrén. Lagad klassrumsdörr sparkas sönder igen. Elevskåp välts. Diskmedel hälls ut i korridoren. Onsdag: Någon har urinerat i papperskorgen på toaletten. Städpersonalen berättar att det hänt förut och att det är svårt att sköta sitt arbete. De vägrar städa upp det fler gånger. Jag städar i stället.

Hon minns diskussionerna med ledningen, där hennes chef sa så här:

”Vi blir oroliga för dig, du går på för hårt med eleverna. Vi ska förklara hur det funkar här ute. När du gör en anmälan till soc, ringer hem eller polisanmäler gör du dig till deras fiende. De kommer att börja hata dig, försöka sätta dit dig. De kommer prata om dig, när de hänger i någon trappa, i centrum, på gatan. Du vet inte vilka de känner. Om du vill ha ett råd: skippa de där anmälningarna. Vi vill inte att något händer dig.”

Intervjuer med makthavare, lärare och skolledare som råkat illa ut på jobbet och en granskning av 858 anmälningar till Arbetsmiljöverket om hot och våld i skolan under 2022 vävs ihop med Vesna Prekopics, som också arbetat som lärare, egna upplevelser.

Här är ett utdrag ur ”Brottsplats: Skolan”:

Vissa bilder etsar sig fast i minnesbanken. En sådan är fotot på läraren Caroline Anderssons hals. Jag har kontaktat henne för att få höra vad som egentligen hände den där dagen i september 2022, då en av hennes elever på mellanstadiet tog strypgrepp på henne. Fotot av hennes blågröna hals illustrerade artikeln om henne i tidningen Läraren. Jag upplevde själv aldrig fysiskt våld, bortsett från att bli spottad på, om det nu kvalar in, men bilden triggar mitt minne av andra som blev fysiskt utsatta. Men bara insikten att jag hade kunnat ha en lika blågrön hals som Caroline ger mig hög puls. Vi ses på ett café i köpcentrumet Sickla i Stockholm och jag börjar med att be henne berätta vad hon minns starkast av händelsen.

Hon minns att när elevens händer greppade hennes hals tänkte hon att hon nog skulle sluta andas snart. Men hon lyckades bända bort hens fingrar. Artikeln i Läraren blev inte så uppmärksammad som både jag och Caroline förväntat oss. Hon tror att det är tystnadskulturen som ligger bakom tystnaden. Folk vågar inte kommentera de nyhetsartiklar som ibland dyker upp, än mindre berätta om sina egna upplevelser, säger hon.

”Ingen av mina kollegor sa ett ord efter att artikeln publicerats. Och det var för att rektorn på skolan sagt att ingen skulle prata med mig eller kommentera vad som hänt och de sa åt mig att inte prata om vad som hänt. Skolledningen tyckte ju att det var jag som gjort fel och uppmanade mig att sjukskriva mig.”

* * *

När jag träffar Johanna Jaara Åstrand, den ena ordföranden för fackförbundet Sveriges Lärare, bekräftar hon Carolines tankar om tystnadskulturen och säger att marknadsskolan är en stor bidragande orsak till den. Varje elev är en vandrande påse pengar som skolorna är beroende av att få in till verksamheten. I december 2022 publicerade Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund (sedan 1 januari 2023 är de ett gemensamt fackförbund, Sveriges Lärare) rapporten ”När lärare tystas: En rapport om tystnadskultur inom det svenska skolväsendet”. Den visar att tystnadskulturen är störst hos de vinstdrivande fristående skolorna, tätt följt av de kommunala skolorna. Däremot finns nästan ingen tystnadskultur på de icke-vinstdrivande friskolorna. När det gäller arbetsmiljön säger lärarna inom vinstdriven verksamhet i högre grad att de inte kan prata öppet om problem med arbetsgivaren jämfört med lärare inom icke vinstdrivande och kommunal verksamhet.

”Vår egen undersökning visar att det blir viktigare att vårda och värna varumärket än att lyfta problem. Hamnar man i en sådan kultur där problem sopas under mattan, då blir det ju omöjligt att göra något åt dem”, säger Johanna Jaara Åstrand.

Det är ju inte bara ett skolproblem, det är mycket större än så, det är ett samhällsproblem.

När jag pratar med skolminister Lotta Edholm om saken håller hon med om att marknadsskolan kan spela roll för hur man handskas med vissa saker ute på skolorna, men tror det kan handla om okunskap också. Hon menar att det har funnits en naivitet kring friskolorna och deras betydelse för det totala skolsystemet. Hon tror att en faktor som spelar roll för trygghet och studiero är att man har en högre andel obehöriga lärare inom friskolorna och därmed finns en tendens att underskatta att en del av läraryrket är myndighetsutövning, som betygsättning och plikten att anmäla till socialtjänsten när ett barn far illa. Det gäller ju oavsett om det är en kommunal eller fristående skola, men har man många obehöriga lärare är risken rätt stor att de inte har den kunskapen, och att rektorerna inte heller informerar om detta.

”Det handlar i slutändan om ledarskapet. En skolledare med gott självförtroende är ju inte rädd för att lärarna på skolan gör det som lagstiftningen säger. Ibland talar vi om tystnadskultur men jag tror tyvärr att det också finns en rädslokultur. Lärare och annan personal vågar inte göra anmälningar till socialtjänst eller polis. Det är ju inte bara ett skolproblem, det är mycket större än så, det är ett samhällsproblem. Socialtjänst, polis, civilsamhället, boendesegregationen.”

Jag betvivlar inte något av det de säger, men jag tror också att det finns en mer svårgripbar aspekt – skam. Kan det vara så att ju yngre eleverna är som är våldsamma, desto tystare är man?

Jag är säker på det. Det finns något skamligt i att en nioåring, en 13-åring eller en 17-åring lyckas skrämma, hota eller skada en vuxen. Det blir ett ovedersägligt bevis på att du inte klarar ditt arbete, att du inte är kompetent, att du är misslyckad. Som yrkesperson, men också som människa. Det var så jag kände, trots att jag länge försökte låtsas att jag var oberörd av att höra fraser som ”din fakking mammaknullare, jag ska knulla sönder dig om du ringer hem”. Och jag var inte kompetent att handskas med elever som inte bara hade pedagogiska svårigheter, utan även psykosociala. Elever med aggressivt normbrytande beteende. Min puls var ofta hög, andningen tung och tryckande, och så den stora 58 tröttheten. Trötthet över att behöva uppfostra, det fanns ingen tid att fostra, trötthet över att utmanas, trötthet över att varje dag kämpa för att kunna bedriva skolverksamhet.

Caroline är glad att hon fått lära sig konflikthantering på SiS, en kunskap hon hade nytta av för att avvärja att bli strypt.

Till skillnad från mig hade Caroline kompetens från sitt tidigare yrkesliv för att handskas med konflikter där våld kunde förekomma, men den kunskapen hade hon knappast räknat med skulle behövas på den grundskola där hon blev utsatt för våld under en lektion. Hon har när vi ses arbetat som lärare i nio år i olika områden i Stockholm, men är också utbildad undersköterska inom psykiatrin och har arbetat på ungdomshem inom Statens institutionsstyrelse, SiS.

För fem år sedan började hon på den kommunala skola hon nu sagt upp sig ifrån på grund av misshandeln och det bristande stödet från sina chefer. Det är en F–9-skola som ligger i södra Stockholm. Caroline är glad att hon fått lära sig konflikthantering på SiS, en kunskap hon hade nytta av för att avvärja att bli strypt. Där får alla behandlingsassistenter utbildning i det lågaffektiva förhållningssättet/metoden ”No Power No Lose”, en metod som togs fram i början av 2000-talet med syfte att hantera konflikter, hot och våld. En central aspekt är den grundläggande säkerhetshållningen, det vill säga regler för hur man ska agera vid en våldsincident. Utan den kunskapen vet hon inte hur det hade gått, eftersom hon var ensam vuxen med eleven, säger hon. Det är givetvis helt orimligt att man som lärare ska ha behöva ha en utbildning i hur man avvärjer strypningsförsök eller andra fysiskt hotfulla situationer för att kunna utföra sitt arbete, ändå tycks det faktiskt finnas ett behov av det på många skolor, sett till de incidenter som rapporterats till Arbetsmiljöverket.

Skolan hon arbetade på hade återkommande problem med våld och hotfulla situationer. Många av eleverna kom från områden som Högdalen och Rågsved. Caroline berättar om en årskurs 4-klass hon haft där hon frågade barnen vad de ville jobba med när de blev stora och de kunde svara knarklangare. Hon har haft elever vars föräldrar blivit skjutna. De sociala svårigheterna bland eleverna har varit påtagliga, och hon uppskattar att cirka hälften av hennes mentorselever har haft någon typ av NPF-diagnos.

Så länge man inte sa till, så var det ju lugnt, då hände inga incidenter.

Eleven som tog strypgrepp på Caroline hade under lågstadiet haft en egen resursperson som aldrig var längre än en meter bort, eftersom stödbehovet var så stort, men den tog skolledningen bort när eleven började i årskurs 4. På den här skolan var det så man gjorde. Resurspersonal fanns på lågstadiet, på mellanstadiet togs de bort, säger Caroline, eftersom eleverna förväntades klara sig själva. När incidenten med henne inträffade, sa lågstadielärarna att det bara hade varit en tidsfråga innan något skulle hända.

”Det är rätt vanligt att man i årskurs 4 plockar bort resurspedagoger från de elever som tidigare haft dem, vilket grundas i föreställningen att eleverna kommer att mogna under sommaren mellan årskurs 3 och 4”, säger Caroline.

Det låter som ett önsketänkande. Snarare behöver det barn som har stödbehov på lågstadiet ännu mer stöd på mellanstadiet, eftersom kunskapskraven och det egna ansvaret successivt ökar i skolans olika årskurser. Även om både synsättet på och användandet av resurspersonal säkerligen skiljer sig åt från skola till skola, är detta en personalgrupp som har ett stort ansvar på sina axlar. Oftast anställs resurspersoner som just elevassistenter, en grupp som vuxit kraftigt i skolan. Enligt fackförbundstidningen Kommunalarbetaren har antalet elevassistenter nästan fördubblats de senaste tio åren och personalgruppen är i dag nästan lika stor som landets gymnasielärare. Troligtvis beror ökningen på att elevassistenter ofta anställs för att avlasta lärarna och som resurs till barn med särskilda behov. Och samtidigt som resurspersonalen förväntas ta hand om de elever som har störst stödbehov, pedagogiskt såväl som socialt, är de oftast unga och har låg utbildning, om någon alls, eftersom det inte finns formella utbildningskrav för att jobba som elevassistent. Det är också den mest utsatta gruppen. Av de 336 anmälningar om hot och våld som lett till sjukfrånvaro under 2022 sticker lärarassistenterna (som jag tolkar innefattar elevassistenter, eftersom de inte syns i statistiken) ut när de står för 133 anmälningar, det vill säga 39,5 procent av sjukfrånvaroanmälningarna.

Så länge man hanterar eleverna lågaffektivt brukar det gå bra, men just den här eleven trodde hen fick göra som hen ville, eftersom ingen sa till när hen betedde sig på ett störande eller hotfullt sätt, säger Caroline. ”Och så länge man inte sa till, så var det ju lugnt, då hände inga incidenter”, konstaterar hon krasst.

Caroline berättar att eleven hade för vana att gå runt eller in och ut i klassrummet medan lektionen pågick och kunde i praktiken göra lite som hen ville. Det kan ses som ett uttryck för lågaffektivt bemötande, en uttalad metod som lärarna på skolan förväntades använda sig av, men som Caroline menar att skolan missförstått innebörden av. Jag tänker att det kanske också kan ses som ett uttryck för när ett antiauktoritärt förhållningssätt till ledarskap har övertolkats, där det individuella elevperspektivet trumfar den kollektiva lärsituationen. Vi är så demokratiskt lagda att vi låter det vara valfritt om och när man som elev rör sig fritt in och ut ur klassrummet. Ett förhållningssätt som kan anas även när det kommer till hur antisociala beteenden bemöts.

Det är skrämmande att som förälder veta att skolan har bakbundna händer och inte kan göra något åt saken oavsett hur mycket våld ’Kalle’ brukar mot andra elever.

I en debattartikel från 2018 i Skolvärlden frågar sig en mamma följande: ”Är det moraliskt rätt att de ’normalfungerande’ eleverna ska acceptera att bli kränkta och slagna för att ’Kalle’ ska inkluderas? Det är skrämmande att som förälder veta att skolan har bakbundna händer och inte kan göra något åt saken oavsett hur mycket våld ’Kalle’ brukar mot andra elever. Det slår hårt mot alla elever och lärare och skapar enorma arbetsmiljöproblem ute i skolorna.”

Så vad är alternativet, kan man fråga sig, om det inte fungerar att inkludera, om inte alla elever kan eller bör vara tillsammans?

Carolines berättelse illustrerar en klassrumssituation som bygger på ett slags önsketänkande, om att lösningen finns hos eleven och ska väntas ut tills eleven är redo att lösa den på sitt sätt. Men är inte det att avsäga sig sitt vuxenansvar? Caroline tog sitt vuxenansvar, och i anmälan till Arbetsmiljöverket sammanfattas incidenten som hon var med om så här:

Eleven var klar med sin arbetsuppgift och då frågade läraren om eleven kunde gå till sin mentor för att inte störa resten av klassen, vilken eleven vägrade. Då blev eleven upprörd för hen kände sig utpekad av läraren. Sedan gick eleven ut genom dörren och klättrade på dörren, läraren försökte skoja med eleven, då hoppade eleven ner och tog strypgrepp på läraren. Läraren fick bända loss elevens armar runt halsen, då går eleven in i klassen och skriker i klassrummet, ”faan va svag du är, du borde träna mer”. Då lämnade läraren och gick till sitt arbetsrum.

Många tolkar lågaffektivt bemötande som att man aldrig ska säga åt ett barn och inte ingripa.

I skolans kommentar till Arbetsmiljöverket anges att en av flera troliga förklaringar till elevens strypgrepp är att Caroline inte varit tillräckligt lågaffektiv. Det provocerar Caroline enormt att läsa det i handlingarna som hon själv begärt ut, eftersom det var precis det hon var. Fram till den punkt när eleven hängde i dörren och hon bestämt sa att hen måste ner från dörren, med följden att hen hoppar ner, vänder sig mot Caroline och tar strypgrepp på henne, som är ensam lärare i klassrummet.

Caroline är övertygad om att problemet med hot och våld är att man inte sätter stopp från början när elever börjar bete sig utåtagerande, utan att man låter dem hållas, trots att skollagen ger lärare rätt att ingripa fysiskt om det behövs för att avvärja våld eller ordningsstörande beteende. Hon tror också att många som använder lågaffektivt bemötande som metod har misstolkat vad som egentligen menas med det. ”Det lågaffektiva handlar ju om hur man ska behålla ett lugn och inte gå in i situationer när barnet är i affekt, men många tolkar det som att man aldrig ska säga åt ett barn och inte ingripa”, säger hon.

Debatten om lågaffektivt bemötande har pågått i många år och metoden, som den danske psykologen Bo Hejlskov Elvén framgångsrikt har sålt in till Skolsverige, har på många skolor okritiskt och ibland okunnigt implementerats som den slutgiltiga Metoden som lärare uppmuntras eller till och med blir tillsagda att använda. Trots att metoden från början tagits fram för att användas på personer med grava neuropsykiatriska funktionshinder, har den i Bo Hejlskov Elvéns version lyckats få ett brett genomslag som lösningen på alla sorters ordningsproblem, oavsett vad som orsakar dem. Det finns inga utvärderingar eller vetenskapliga belägg för att metoden faktiskt lämpar sig i alla klassrumssituationer, på alla elever. Ändå är det så den saluförs. När kritik har kommit har förespråkarna försvarat den med att den använts fel eller att man missförstått den.

Utifrån min egen erfarenhet är det ett önsketänkande att den lågaffektiva metoden skulle fungera på en skola där våld och stök blivit en del av en destruktiv kultur, och där eleverna tagit makten. I en tv-debatt 2019 uttryckte Bo Hejlskov Elvén att man borde ta ut de kvarvarande 29 eleverna i ett klassrum när en elev får ett utbrott och slänger möbler omkring sig, eftersom möbelkastaren ska få kasta av sig innan läraren agerar. Det är i mitt tycke ett sätt att visa att man abdikerat, både i sin vuxenroll och i sin yrkesroll.

Det borde inte behöva vara en motsättning mellan att proaktivt agera lågaffektivt och reaktivt visa att handlingar som går emot de normer och regler som finns, kommer att få konsekvenser.

Det är kanske det värsta av allt, när man upplever att det inte finns något stöd, utan att man själv är problemet.

Eleven som tog stryptag på Caroline blev avstängd i två dagar från skolan och Caroline blev lovad att inte behöva möta eleven när hon skulle börja arbeta igen efter några dagar. Ett löfte som ingen sedan ville kännas vid. När hon ifrågasätter att den våldsamma eleven är kvar i skolans lokaler, där hon kommer att behöva möta hen, känns det mest som att hon uppfattas som besvärlig.

Istället är det Caroline som uppmanas att åka hem och får veta att hon ska arbeta på expeditionen nästa dag och hemifrån kommande vecka. Caroline känner sig så dåligt behandlad efter allt som skett att hon väljer att säga upp sig.

Facket var inte till någon större hjälp, tycker Caroline. De höll med arbetsgivaren om att hon borde vara sjukskriven 100 procent och det kändes som att de inte lyssnade på vad hon själv ville. Jag frågar henne hur hon hade velat att de skulle agera, vad hon förväntade sig, men inte fick. ”Att de lyssnade!” säger hon omedelbart. ”Och om de lovar att de ska flytta på elever, ska de göra det”, lägger hon till.

”Jag fick ju hela tiden höra att jag gjort fel, att det var jag som orsakade hela situationen, och att jag missuppfattat vad som  bestämts. Jag hade velat att de lyssnade på mig och stöttade mig. Det är kanske det värsta av allt, när man upplever att det inte finns något stöd, utan att man själv är problemet. Jag uppfattades inom organisationen som för hård, för konfrontativ, alltför gränssättande, för benägen att anmäla eleverna för hotfulla och våldsamma handlingar.”

När Caroline berättar minns jag mina egna upplevelser. Min kritik mot det lågaffektiva krockade med min arbetsgivares, som trodde mer på kramar än ramar. Jag minns lättnadskänslan av att någon annan utifrån sett och reagerat, någon som kunde bekräfta att det som pågick var fel. Som när jag fick veta att det i organisationen fanns en person som sett mig och som förstått vår situation, en person som varit hos oss några dagar för att stötta administrativt och som sedan skrivit en intern arbetsmiljörapport som mejlades till cheferna med en kopia till mig.

Jag läser rapporten om och om igen.

Då var det inte bara jag. Då var det inte inbillning att det var så illa.

Det kommer aldrig något svar på mejlet.

LÄS MER:

Skrev boken om skolvåld: ”Lärare är inte ensamma”

Attackerade läraren berättar i ny bok om skolvåld

Hon hoppas fler får upp ögonen för utsatta lärare

Skolministern om våldet i skolan: ”Ett tungt ansvar”

Caroline ströps av elev: ”Kände att snart slutar jag andas”

Misshandlad av elev – ledningen krävde att hon höll tyst

Granskning: Varje timme hotas en lärare av elever