10 lärarprofiler: Dessa är våra viktigaste skolfrågor inför valet

Eva Lindström, förskollärare, Stockholm:

– Jag är inte för ett maxtak på barngrupper, men som situationen ser ut skulle man kunna bestämma hur många barn som är rimligt för varje pedagog. Inte mer än fem barn per vuxen. Färre barn när de är väldigt små. Jag har varit emot det förut eftersom en grupp kan vara välfungerande även om den är stor, och en annan grupp kan ha det ganska tufft fast den är mindre. Och då kan man flytta barn mellan grupperna. Den flexibiliteten ska inte försvinna. Men det vore en god ekonomi för hela samhället att begränsa antalet barn per pedagog. Vi skulle kunna hålla koll på vilka barn som behöver särskilt stöd, kanske till och med ge dem det stödet. Att höja lönen är väl bra, men det spelar ingen roll om jag får femtio tusen i månaden om jag inte kan göra mitt jobb.  

Jonas Nilsson, lärare i svenska och idrott, författare och föreläsare, Uppsala:

– Återreglera undervisningstiden, som har ökat med två timmar i veckan sedan millennieskiftet. Det är så bekvämt att kunna lägga på timmar på en lärare och säga att det ingår i uppdraget. Men jag tycker att man ska ha en begränsad undervisningstid, kanske olika mellan stadier och ämnen, men att det står antal minuter i veckan, så lärare vet vad de har att förhålla sig till. Med undervisningstid kommer planeringstid och efterarbete. Det går inte att jämföra med andra yrken. Annars riskerar lärarna att bli utbrända.

 

 

Charlotta Hemlin, gymnasielärare i svenska, svenska som andraspråk och medieämnen, Enköping:

– Jag vill se ett beslut om max 20 elever per lärare i ämnet svenska som andraspråk i gymnasieskolan. Om vi på allvar menar att språkkunskaper är förutsättning för integration och framgångsrik skolgång måste det få kosta pengar. Man kan tänka sig större undervisningsgrupper men då med fler lärare som kan dela gruppen vid behov. Vi lärare måste få möjlighet att se, utmana och stötta våra elever. Öronmärkta årliga pengar till en skönlitterär bok till alla elever i både grund- och gymnasieskolan skulle också vara roligt. 

Moa Duvner, specialpedagog, Gotland:

– De som utformar skolan måste lyssna på forskningen. Om vi ska ha kommunal skola måste det finnas politiker som lyssnar på vad forskningen säger. Det är den största bristen i dag.

Regeringen kan säga att de lägger pengar på fler specialpedagoger i skolan, men pengarna går till kommunerna och kommunerna gör vad de vill med pengarna. Så bidragen behöver bli mer riktade. 

Det behövs specialpedagogisk kompetenshöjning hos lärarna, framför allt i de ämnen där de saknar behörighet. Det är lätt att säga att det behövs fler specialpedagoger, men var ska de komma ifrån? De finns ju inte.

Maria Wiman, lärare i svenska och engelska, Huddinge: 

– Att eleverna får de resurser som behövs i form av speciallärare och elevhälsa. Vi måste kunna hjälpa varje unge, och det gör vi inte när femton procent går ut nian utan behörighet till gymnasiet. Och då krävs det resurser, dyra saker som politiker helst inte vill att man ska säga. Fler speciallärare, mentorer, stödpersoner skulle innebära att jag kan göra mitt jobb. I dag känner jag alltid att jag brister, att man kan göra mer. Och det är inte hållbart att gå ifrån jobbet och känna så. 

 

 

 

Olle Linton, gymnasielärare i historia och religion, Stockholm:

– Förstatliga den kommunala skolan. Det är svårare att vara en inkompetent politiker på statlig nivå än på kommunal, och det skulle också ge en bättre översyn över pengarna – att de hamnar där de ska. Ett andra steg är att stoppa marknadsskolorna, pengarna ska gå till undervisning. Lärarna på sådana skolor känner press från ledningen att sätta höga betyg, och det känns trist att när jag arbetar med mina elever och försöker få dem att prestera så bra som möjligt, så finns det andra skolor där eleverna får högre betyg utan att prestera bättre. Det är inte sjyst mot dem, mot eleverna, mot mig eller samhället.

Gustav ”Skolgårdsläraren” Sundh, lärare i fritidshem, Huddinge:

– Ett nationellt avtal med riktlinjer för planeringstid för lärare i fritidshem. 

I dagsläget kan det skilja sig nästan tio timmar i veckan, där de med sämst förutsättningar har en timme. Vill vi skapa en likvärdig skola och därmed ett likvärdigt fritidshem för alla barn i Sverige måste detta till. 

Dessutom har kraven höjts under de senaste åren i och med både legitimationskrav och ett eget kapitel i läroplanen, samtidigt som i princip ingenting gjorts för att öka förutsättningarna för alla lärare i fritidshem/fritidspedagoger i Sverige. 

Carolina DiMaria, musiklärare, Uppsala: 

– Arbetssituationen för praktisk-estetiska lärare behöver ses över och jag efterfrågar därför en dialog på både lokal och nationell nivå gällande gruppstorlekarna. Kanske det även bör tas ett beslut på ett rimligt tak för att förhindra att det blir en fråga för enskilda skolor att besluta om då ekonomi och personliga tycken alltför ofta formar besluten i stället för ett fokus på pedagogik och arbetsmiljö. Sen hoppas jag man återinför de praktisk-estetiska ämnena som obligatoriska på gymnasiet. Ämnena värderas högt i samhället vilket behöver återspeglas i vårt utbildningssystem.

 

 

Monzer El-Sabini, rektor, Göteborg:

– Det största problemet är kompetensförsörjningen, vi saknar legitimerade lärare. För att fler ska söka pedagogisk utbildning tror jag att det krävs långsiktighet. Rektorer, lärare och forskare måste få en större frihet att styra innehållet, inte politikerna. Det krävs långsiktiga investeringar och att lyssna på professionen. Politikerna fattar beslut för att fiska röster, varje regering gör om betygen till exempel. Det leder bara till osäkerhet.

 

 

Malin Hallgren, lärare i svenska och svenska som andraspråk och textilslöjd, Umeå:

– Önskescenariot är flera olika språkgrupper och att ha tillgång till modersmålslärare. Jag kan inte somaliska, arabiska och urdu. Med modersmålslärare blir diskussionerna mer levande och det underlättar elevernas förståelse. Då blir det bättre arbetsro i klassrummet och det är det grundläggande, att eleverna förstår vad de ska göra. Gruppstorleken är en annan fråga, man kan inte ha hur stora grupper som helst i estetiska ämnen om man ska kunna följa upp processer och ha diskussioner. Men det allra viktigaste är att politiker måste börja lyssna på professionen, inte köra över oss.

LÄS HELA VÅR VALSPECIAL!

Här är lärarnas viktigaste frågor inför valet - fyra delar