Anpassningar en av lärarnas viktigaste valfrågor

Efter flera år på Vättleskolan i Angered bytte HP Tran till Tångenskolan i Tuve. Skolbytet har bland annat inneburit färre anpassningar i klassen han arbetar med, från upp till tio anpassningar i en klass handlar det nu om fem till sju anpassningar per klass. 

Men han anser att det är stor skillnad mellan olika anpassningar. 

– Det är en sak att skriva på ett dokument vilka anpassningar man gör och en annan sak att göra en faktisk anpassning i klassrummen och i slutändan få till en anpassning. För mig kan en anpassning vara att en elev har dålig syn och därför får hen sitta långt fram. Som lärare gör man anpassningar hela tiden, säger HP Tran. 

Men det som kallas extra anpassning med syftet att få över en elev till godkänt, det menar han är lite av en illusion. 

– Man har en klass med elever som har svårigheter och den första frågan man får av specialpedagog och av skolans ledning är vad man har för anpassningar för att den här eleven ska bli godkänd. När de ställer den frågan, då läggs ansvaret över på läraren. I teorin kan man sätta hur många anpassningar som helst och om eleven misslyckas kan man säga att läraren har missat den och den anpassningen. 

HP Tran ger några exempel: ”Varför har du inte givit eleven bildstöd?”, ”Varför har du inte låtit eleven få större text på vissa läxor?”, ”Varför har eleven inte fått chansen att muntligt redogöra för prov?”. Felet är, menar HP Tran, att det blir en dokumentationsbörda mer än ett inslag i det pedagogiska arbetet. 

– Har man inte dokumenterat, då har man inte anpassat. Men i realiteten gör läraren anpassningar dagligen, för stunden. För den enskilde eleven, för grupper av elever, för klasser. Men om det inte dokumenteras har det inte hänt. Anpassningar är nödvändiga men som de ser ut i dag menar jag att de är rent skadliga för arbetsmiljön och arbetsbördan. Jag skulle vilja att man hade större förtroende för läraren och att dokumentationsbördan läggs på specialpedagogen eller på elevhälsoteamet. 

Anpassningar är nödvändiga men som de ser ut i dag menar jag att de är rent skadliga för arbetsmiljön och arbetsbördan.

Han önskar sig specialpedagoger som är närvarande i det dagliga arbetet, som sköter den dokumenterande biten och som ger honom idéer och förslag på hur han ska anpassa.

– I vissa perioder gör dokumentationsbördan att jag inte hinner med eleverna och det tar tid från allt som jag tycker är viktigare. Dokumentationen blir bara för att ha ryggen fri och dokumenten läses knappt, säger HP Tran. 

I stället för en målstyrd skola där, som han uttrycker det, alla elever ska få godkänt, alla ska trivas och alla ska må bra, efterlyser han en reglerad skola där vissa saker är reglerade i lagform. Han tar några exempel, som att det max ska finnas 25 elever i varje klass, att en lärare ska undervisa si och så många minuter i veckan. 

– Mer undervisning är kanske inte lösningen. Kanske är det i stället så att lärare behöver mer tid till för- och efterarbete, mer tid för planering och mer luft i schemat. Då skulle vi hinna med det som ska hinnas.